Just nu begrundar jag ett glas där pastis opaliserat till oskyldig mjölkighet. Trogna läsare vet hur det går till. Pastis är ett sommarnöje för den anistäta spriten är nästan omöjlig att dricka annat än i sommarvärme. På vintern lagar jag envetet mat med den, men när jag får för mig att dricka den på sommarvis med bara lite kallt vatten blir jag alltid besviken.
Äntligen har jag fått upp en ny artikel på Taffel.se också. En kul en om balkongrökning. Internetet sniglar sig fram här så det är enormt påfrestande för det usla tålamod jag äger att fixa upp artiklarna. Men snart kommer del två av Arvid Rosengrens berättelser från sommelierens vinösa vardag. Dessutom har vi riktiga sniglar, osthyvlar och en lokalätare i pipan.
Kommentarer
4 svar till ”Pastis och akut lättja”
Åh. Pastis och sommar. Jag är helt med dig. Har gått och småsugit på en riktig “finpastis”(Henri Bardouin) för att få den att räcka ända till hösten. Strikt ransonering är det som gäller och njutning endast i ensamhet i solgasset.
På vintern kan jag njuta en pastis när det blir hett vid spisen. Funkar det med.
Föredrar faktiskt ouzo hellre än ricard eller pernod.
Men ouzon skall drickas ren eller med en skvätt iskallt vatten ALDRIG med isbitar! Det får de aromatiska oljorna att kristallisera och det smakar annorlunda dvs fel. Ouzon “Mini” är den bästa.
Hmm, anetolet kristalliserar vid 15-19°C (om det inte är i lösning). Jag tror kruxet kan vara hur det kristalliseras. När anetolen opaliseras bildas en så kallad mikroemulsion, det påverkar smaken mycket. Och här kom jag på ett intressant experiment som jag ska utföra nästa helg när jag återvänder till civilisationen och frysen. Stay tuned!
ja det bildas en konstig hinna på groggen av isen..