Det kan vara dags att låta penningört ta plats i finrummet, och då inte bara som en rasslande eternell i en hög porslinsvas köpt på auktion.
Knappast någon växt har ett sådant karakteristiskt utseende som penningört, det måste vara helt omöjligt att ta fel. Den är ståtlig, där den spretar i åker- eller vägkanten och fångar vind med sina hjärtformade fruktskidor. För all del, den står nog odlad och spretar i en och annan rabatt också, men si den varianten vet jag inget om så vi lämnar den utanför diskussionen.
Då och då har jag sett att det föreslås att fruktskidorna kan användas som sallad. Det är ett riktigt dåligt råd, för de är fibriga, senapspeppriga och ganska beska och gör sig inte i en sallad, men just de egenskaperna gör den optimal att användas i en salladsdressing. Det här tänkte jag givetvis inte ut från början utan jag hade en skön men lite förvirrad bild av någon slags grön mortlad senap. Men fibrigheten sätter stopp; oavsett hur jag bankade och mortlade sprack fruktskidorna bara upp men blev aldrig riktigt mosiga. Cellulosan vann den ronden.
Förvirring och spruckna planer är innovationens moder. I förhoppningen att kunna nöta sönder skidorna effektivare slog jag i mer olivolja och salt i morteln, men jag såg snart att jag fick nöja mig med den underbart giftgröna emulgerade sörja som blev kvar då fibrerna silats bort. Smaken var närmast sensationell, pepprigheten och gräsigheten boostade olivoljans inbyggda, och penningörtens relativa släktskap med raps blev plötsligt övertydlig: i näsan dröjde en arom av blommande rapsfält. Den profana Zeta-oljan smakade plötsligt som 100$.
Den allra enklaste salladsdressingen var nog: jag vispade i vitvinsvinäger tills syran var OK, smakade av med salt och svartpeppar och slog det över några gröna blad. När jag ätit upp bladen började jag slicka i mig dressingen direkt från fingrarna, och sedermera direkt från tallriken. I kvällsdagern dog dressingens gröna färg i kameran, men inte på tallriken där den lyste i kapp med salladen.
Hjälp mig att sprida ordet om penningörten. Det är den värd. Jobbar du nära eller i ett kök: testa dressingen, för guds skull.
Kommentarer
7 svar till ”Penningört – menad för något större”
Åhh! Den måste få plats i en av de två rabatter jag just planerar. Nu gäller det bara att få tag i den. Jag vet att jag plockade och torkade den som barn, men har inte tänkt på den sen dess — måste utforska omgivningarna. Eller kolla på Impecta.
En långpromenad bland åkrar brukar räcka för att lägga beslag på ett par plantor, och sedan har man miljontals frön.
Det kanske är samma art man hittar i åkern som man planterar? Samma egenskaper? Jag har aldrig smakat den odlade.
Men kan man inte blotlagga dem, som med starkbeska radisor, sa att man kan ha kvar texturen? Den borde val vara bade snygg och krispig i sallad? Har aldrig provat, forstas…
Jag tror att den mesta beskan och pepprigheten sitter i senapsoljor, i de ämnen som skall bli frön så småningom, men det låter som om du precis har skaffat dig en uppgift. Penningört finns i Skåne också, ut och leta!
Vi har “pengablommor” i trädgården, dock så är bladen helt slutna och ovala och skiftar när de är “nya” i en lila ton. Kan detta vara en “trädgårdsversion” av den vilda, någon som vet? Skall vara ätbar, men efter att ha provat så upplever jag den också som omöjlig i sallad p g a alla fiber.
Lite experiment med mixern eller morteln verkar ju lovande, men man skulle ju vilja använda formen ganska oförstörd.
Smakar den något, André? Pepprigt?
Smakar olivoljepepprigt.
Ser ut så här:
http://www.facebook.com/photo.php?pid=4463750&l=c746658160&id=548829278
Har dock alltid trott att det är Penningört, tvekar dock, ganska vanlig i trädgårdar (äldre i alla fall)
Läste i i Inger Ingemansons bok “Kan man äta sånt?” att den (penningörten då) är ätbar och bladen kan användas på samma sätt som smörgåskrasse, stark smak åt vitlök (?)
Det vi har i trädgården måste ju vara något annat?
André