Att det finns ett magiskt inslag i surdegar är allmänt känt. Det skrivs sällan ut i de handledningar som försöker att slå i en att det räcker med mjöl, vatten och en gammal syltburk för att skapa något så komplext som en levande surdeg. På ett sätt är det lika självklart som att det inte räcker att lägga kol, vatten, kisel, magnesium, kalcium, syre et cetera i en stor tank för att där på den sjätte dagen, på kalviga och skälvande ben skall resa sig en Adam.
Antingen är man vän med de krafter som blåser liv i surdegar eller så är man det inte. Till den senare kategorin förefaller Lotta Lundgren höra. Varför vet ingen. Möjligen pågår ett informationsutbyte bland de väsen som är ansvariga för magiska inslag i mänskliga göranden, som karriär, bearnaise, om en utslungad boll skall gå in eller inte, förmågan att välja rätt kö på Konsum och inte minst att av instinkt undvika de trottoarer där kassaskåp faller. Möjligen är Lotta redan lyckosam nog. Vem vet. Även magiska väsen kan vara missunsamma.
Jag inbillar mig att man kan påverka denna ordning, med något som liknar invites. Om man redan åtnjuter magiskt beskydd inom ett område kan man försöka lägga ett gott ord för någon annan. Problemet är att ingen vet vilket språk t.ex. ett surdegsväsen lyssnar till. Något som borde göra ett intryck och lyfta sig över språkbarriären är ett offer, och ikväll offrade jag mina lyckosamma, livskraftiga surdegar till Lottas förmån.
Det kan tyckas vara ett minimalt offer från min sida, då jag för länge sedan lämnat dem åt sitt öde i kylskåpet. I månader har de surnat till på egen hand och jag har varit orolig att min uppenbara misskötsel gett mig dåligt rykte bland alla surdegsväsen. Men oron har nog varit obefogad. När jag nyss öppnade surdegssarkofagerna med vete- och rågsuris så låg de där lika friska och potenta som någonsin – inte helt olikt ett begravt helgonförklarat tvillingpar som vid en gravöppning vilar lika rosigt friska som vid gravsättningen och där det enda beviset på att tiden gått är att blomsterkransarna för länge sedan förintats till ett fint, vegetariskt damm.
Några skrifter för hur offrandet skall utföras hade jag inte, så jag spolade helt enkelt ner surdegarna i vasken, samtidigt som jag viskade följande ord:
När Du hör mig dessa strofer läsa,
låt Lottas surisar till slut få jäsa
Jag offrar kraften från mina degar tvenne,
tag den från mig och ge den till henne
Det kan ju inte annat än fungera.
Kommentarer
7 svar till ”Summan av surdegarna är konstant”
Fantastiskt! Vilken kärleksgåva.
Jag är mållös och tårögd och det sprakar i håret. Det där var riktigt fint Peter. Tack. Jag vet inte om jag inbillar mig men sista rågsuren har börjat lukta aningen lite syrligare under natten.
Kanske ändå?
Oj så vackert, vare sig man tror på väsen eller inte. Men nog förtjänar vår kära Lotta en uppoffring allt.
Lotta, jag förutspår att båda dina degar kommer att spränga locket från sin respektive burk inom säg två dygn.
Jag misstänker att tron på allehanda väsen är rotad just i surdegar, som man ändå använt i så många år för att baka med. För att klara sig från vansinnet som gärna kommer krypande då man misslyckas med surdeg eller mjölksyrande av något slag ligger det gärna till hands att skylla på något övernaturligt, utom ens påverkan.
Den som alltid lyckas med sin deg måste då vara gynnad av surdegsgudarna. Kanske blev de talesmän och profeter även inom andra områden.
<3
Kan inte du le4gga upp en bild med dig framff6r ditt hus bara? sne4lla, skllue vara kul att se hur huset ser ut nu ne4r det e4r ve5r och se5 och kul om du skllue vara med pe5 bilden framff6r huset kanske konsig “fre5ga” men skllue ses glad om du gjorde det! Din blogg e4r den be4sta he4stbloggen jag vet och jag har tittat pe5 en del , !! Grym e4r den! Alltid kul att le4sa och se5 tack ff6r en underbar blogg!! Kram