Det jag efterlyste i det första inlägget var lika mycket en diskussion om tårtans idé som handfasta tips om bottnar och fyllningar. Där måste finnas något som gör tårtan till en större helhet än bara sockerkaka och smet och grädde. En tårta bör till exempel bjuda på mer luftighet än den ser ut att göra. En kompakt tårta är knappast ens en tårta. Det är inte undra på att varje tårta värd namnet innehåller minst en mousse av något slag, något som ger volym (volym är bra) men ändå inte tyngd. Själva tårtbotten är inte mycket att orda om, den skall märkas så lite som möjligt, mest vara ett medium för fyllningen. Kanske kan man ställa saker på sin spets genom att påstå att en tårta handlar om hur fyllningarna förhåller sig till varandra. Konsistens mot konsistens, sötma mot syra, harmoni eller kontradiktion. Men varför då inte bara servera de där olika lagren av fyllning i ett glas, varför brödet?
Jag bara spekulerar som ni märker, någon tårtmänniska är jag inte. Där satt jag med en massa vaga idéer och nästan helt utan erfarenhet. Men eftersom det viktigaste med ett första steg är att det tas (jag räknar inte förra årets rudimentära skapelse) så bestämde jag mig för att ta ett misslyckande som lärospån. Och med tanke på att ett av de första råden jag fick var “ta några bottnar, lägg på det du tycker är gott, det blir bra” (vilket fick mig att börja tänka på Brasses sockerkaka…) så har jag säkert närt en onödig pessimism. Vem har egentligen ätit en äcklig tårta? Jag bestämde mig snart för en klassisk approach: tre lager, vaniljkräm, mousse och så grädde. Mest för att börja nånstans.
Bottnarna gjorde jag själv utifrån Jan Hedhs recept på varmvispade bottnar. De blev inte speciellt bra (på två försök) trots att jag följde receptet exakt, och blev mer som kollapsade sockerkakor. Till nästa gång gör jag det nog enklare för mig, och släpper in både bakpulver och potatismjöl till en riktig svennebotten. För moussen så surfade jag runt efter ett rimligt recept, men hittade alltför många. Som tur var bistod David G med ett finfint recept som jag vågade mig på, och det blev en riktigt njutbar mousse som smälte fint och svalt på tungan. Den stod sig som fyllning och blev inte kompakt. Jag gjorde den på hallonpuré. Vaniljkrämen blev också Jan Hedhs, skulle jag tro, jag tog receptet föga matbloggarmässigt ur Bonniers kokbok. Det fungerade. Geléade jordgubbar fick ange kalasets tema, och grädden spritsade jag kokett på runt om.
Jag blev nöjd med smaken, men inte med konsistensen. Bottnarna blev för kompakta, tårtan lite för tuggig. Till nästa gång, när det nu blir, så siktar jag på en fyralagerstårta. Mittenlagret av fyllning skall vara ganska tjockt, en mousse. Bottenlagret skall vara något ganska stabbigt, kanske något mascarponebaserat. Topplagret (eller om det blir som en “icing” på en vanlig trelagerstårta istället) blir vaniljkräm. Grädde på toppen. Inget revolutionerande, men jag har börjat förstå vad det handlar om. Fyllning möter fyllning. Bottnarna skiljer dem åt och fördröjer kontakt en viss tid i munnen. Mer udda inslag roar och förvillar. Nåt i den stilen. Något måste definitivt slängas in för att harmoniera med kaffe. Jag gillar kaffe och ost.
Härmed dubbar jag Linda, Örjan, Malin och David G till hedersriddare av Allemansorden som tack för hjälpen med min treårstårta.
Kommentarer
8 svar till ”Projekt treårstårta, del II (resultatet)”
Tackar för dubbningen.
Vackert!
Det knäppte till i skallen idag och så kom jag på vad jag skall ha till det understa lagret. Jag kan knappt vänta tills det är dags att baka tårta igen.
Tackar för dubbningen!
Det enklaste rådet när det kommer till fyllningar är: syra! Med både vaniljkräm och grädde behövs ofta något syrligt för att bryta av ordentligt, hallon, citron (lemon curd i grädden utanpå är en hit!) osv. Hellre mousse än sylt. Tårta är ju maffigt som det är, att då sockerchocka helt fullständigt gör bara att gästerna inte kommer orka äta upp sin bit och du får slänga tårta – och det verkar ju alldeles vedervärdigt!
Jag är böjd att hålla med. En helt igenom söt kaka ger mig bara huvudvärk.
Men det är frågan om hur syran skall presenteras. I min mun skär det sig bara mellan sött och koncentrerad syra. Dessutom, om där finns något chokladaktigt så njuter jag inte alls av det tillsammans med syra.
Därför är det ett genidrag med en bärmousse, vem som nu än kom på det. Syran är distribuerad och löser ut långsamt och på bred front. Då får den samma roll som en isbit har när man ätit något alldeles för varmt: den svalkar bort sötman snarare än slåss med den. I och med att moussen vanligen är ganska fet så mildrar det också syran.
Ser att du tänker likadant, med lemon curd i grädden. Jag kan också tänka mig ett flortunt lager någonstans (som en pikant men svag överton).
Nu börjar vi närma oss diskussionen kring tårtans idé! :)
Munkänsla är också viktigt. Jag vill inte tugga på tårtan, den skall smälta och kännas sval i munnen.
Kul att det gick så bra och härligt att bli adlad!
Med tårtor brukar man få mersmak så snart står du där igen…
Tack för dubbningen! Kul att tårtexperimentet blev bra, trots vissa konsistens-motgångar =)
Jag håller med dig om att raktigenom sött inte är någon höjdare. För en smältande tårtkänsla kanske en glasstårta kan passa som kommande experiment?
Choklad och syra går inte hem hos mig heller, men choklad och salt är däremot en ljuvlig kombination! En kula irländsk saltvattensglass med en kula krämig chokladglass är en riktig superkombination, även om jag vet att långtifrån alla skulle hålla med mig om det. Men nu ramlade jag visst bort från tårt-ämnet… =)
Saltvattensglass? Jag får lära mig nåt nytt varje dag.