Ibland händer saker som liksom skakar hela ens fundament. Mattan rycks bort under fötterna, ett SJ-tåg kommer i tid, jorden rämnar och fan och hans moster blir religiösa. Vi snackar världsomvälvande. Mig hände det första gången jag smakade råbiff. Det var en tämligen habil råbiff på Östgötakällaren, men jag blev som förbytt. Skar bitar av rå ryggbiff som jag förstulet slafsade i mig, gick och klämde på innanlår i butikerna, fantiserade om råa frukostar och gick bara till restauranger som serverade råbiff eller i alla fall carpaccio. Gott rått kött. Rått kött. Gott kött. Kött. Det är av sådant stoff som mina matdrömmar vävs av.
Som alla som någon gång blivit frälsta vet, vill man på något sätt dela med sig av den himlastormande glädje som tagit ens sinne i besittning. Vem hellre än mannen man älskar? Jag ville se ljuset i hans ögon, dela hans lycka, få vara med när råbiffens subtila smaker uppenbarade sig för honom.
Jo tjena.
Ni som följer mig på twitter och facebook vet redan det ohyggliga. Jag serverade Magnus en omsorgsfullt tillagad råbiff med massor av goda tillbehör och han tyckte inte om det! “Slöseri på kött” löd hans krassa omdöme. Jag vet inte vad ni tycker, men i min värld är det laga skäl för skilsmässa. Varaktig söndring i äktenskapet. Kan man ens leva med en man som inte äter råbiff?
Men eftersom Magnus står ut med mina olater får väl även jag acceptera hans brister. Han gör ju faktiskt en alldeles fenomenal potatisgratäng, vilket är mer än man kan säga om mig.
(Så, nu har jag fått ur mig min frustration – nu går jag och ger Magnus en smällpuss så blir allt bra igen*.)
Men råbiffen var verkligen fenomenalt god om man nu är lagd åt det hållet, vilket jag är. Innanlår från Latinamerikanska i Hötorgshallen som jag mödosamt skrapat** toppade med Adelsö ägg-gulor, flingsalt och färskmalen svartpeppar.
Tillbehören så, som synes på bilden. Medurs från kl 12: hackade inlagda rödbetor, kapris, hackad schalottenlök, hackad salladslök, grovkornig fransk senap, hemgjord ketchup, riven pepparrot (den polska burkade utan grädde är helt ovärderlig och smakar många gånger bättre än färsk), sardeller (Från Citronodlingen, riktigt goda!) cornichoner och slutligen kvällens godaste och minst väntade tillbehör: hackat nashipäron.
Jag vet inte riktigt vad nashipäronen sysslar med när de inte flankerar en råbiff. Rätt tråkiga är de i alla fall även om konsistensen är underbar. Men till råbiffen var de alldeles fenomenala, både i struktur (krispikraspigt till den lena biffen) och i smak (lätt sötma, mild mineralig päronsmak). Det kommer jag att använda även till fortsatta råbiffsgillen.
För det blir fler gånger med råbiff, misströsta inte. Jag hyser gott hopp om att omvända karlsloken min. Och annars får väl han ta en korv nästa gång mitt råbiffsug sätter in.
*Vårt äktenskap har faktiskt blivit ännu bättre nu när den mesta akuta nykärheten har gått över. Dels tar vi varandra lite mer för givet, vilket bara är bra om man som jag har själsfrätande anlag för svartsjuka. Och dessutom har vi äntligen börjat bråka. Inte mycket, inte högljutt. Men vi känner att vi kan vara irriterade på varandra, fräsa till och bita ifrån utan att världen rämnar. Att bråka avslappnat är något man måste lära sig om man planerar ett helt liv tillsammans.
´**För er som inte är insatta i råbiffens fröjder ska råbiffskött inte malas, utan skrapas med en vass kniv till ett slams. Det går till precis som det låter, man tar köttbiten och skrapar tvärsöver fibrerna. Det tar evigheter men är värt arbetet. Antagligen kvalar råbiff in i den mytiska negativa kalorimaten, i alla fall om man lagar den själv.
Kommentarer
22 svar till ”Råbiff och äktenskapets vedermödor”
Jag älskar råbiff men i små mångder. Ärligt talat hade nog biffen på bilden fått mig med att känna mig som Mr Bean på restaurang, när han försökte gömma den i brödet, i blomkrukan etc.
Det är inte ett problem med att äta rått kött för det gillar jag, nej det är bristen på variation. Och – om det är halvdant kött, den feta hinnan som växer fram i gommen.
Om man halstrar den det allra minsta blir det en helt annan historia, då får jag variation och knaper. Det kan kanske vara en väg framåt för er?
Peter: Han var skeptisk redan efter första tuggan, så det var nog inte bristen på variation. Men halstring har jag funderat på, det kan nog fungera!
Jag erkänner att det är lite fegt att halstra. Även om den är blodrå i mitten är det ändå inte riktigt råbiff. Fast godare!
Äh, fegt och fegt. Whatever tickles your fancy säger jag. Jag skulle aldrig halstra, men så är jag ju galen i den råa köttsmaken. Konsistensförändringar står ju de iblandade tillbehören för. :)
Gjorde koreansk råbiff häromdagen och den var fabulös!
http://www.recept.nu/1.302909/erik_videgard/smaratter_tillbehor/kott/yukhoe_koreansk_rabiff
http://hd.se/mat/2007/10/23/raabiff-recept/
http://www.mypaper.se/show/text.asp?pid=345282443266207&page=53
Catharina: Ja, se där! Det var nog därifrån jag hämtade nashipäronidén, tack.
Jessika: Nä, inte än, trots att det står på att-göra-listan. Men jag har kibbehinsats på köttkvarnen. Ser ut som en napp ungefär, fattar inte hur den ska användas.
Jag älskar alla former av råbiff!!
Har du ätit kibbeh?
Den största skillnaden mellan råbiff och kibbeh är att (lamm)köttet till kibbeh är väldigt finmalt, blandat med bulgur och kryddat lite mer. Jag kan rekommendera libanesisk råbiff på oxfile, kafte naje.
Jessika: Jo, rent receptmässigt har jag fattat. Det är själva insatsen jag inte förstår. Den ser alltså ut som en napp, med en stor knopp i mitten. Sen så sitter det tre halvmåneformade hål utanför nappjäveln. Jag fattar att man ska få ut halvmåneformade kluttar, men vad är nappen till för?
Jag har fan aldrig ätit råbiff, trots att jag alltid försöker äta mitt kött så levande som möjligt. Det ser inte ut att botas än på ett tag, heller.
À propos att skrapa köttet, så är det väl så man traditionellt gör leverpastej också?
Och à propos ingenting alls: hur blir det med din inflyttningsbloggköttfest?
Efter att ha träffat din man ett par gånger är det bara att förvånat konstatera att även solen har fläckar.
Än en gång teasar du med den där potatisgratängen utan att ge ut receptet… jag tycker det är taskigt. :/
Jag är inte något råbiffsfan, så jag går rakt på pudelns kärna – var är potatisgratängreceptet? Nytt ord idag – inflyttningsbloggköttfest.
Kött till råbiff skall skrapas
-påstår traditionen
Tore Wretman
-har i en av sina böcker berättat hur han förlorar ett vad ang. skrapad eller ej oxfile.
källa
Wretman – Kökspojken
Margit: jamen det är ju jätteenkelt att göra och forma kibbeh helt själv :)
Margit, nu har jag tittat runt på din blogg här ett tag och jag är så sjukt imponerad! Härligt!
Jag har också gått och blivit en matnörd, om än ej i samma oanade höjder som du. Råbiff – I love! Och ju mer pepparrot, desto bättre. Men bit i den här: Min kille är vegetarian. Han säger aldrig nånting om att jag äter kött, men under en middag på stan – jag med en finfin carpaccio framför mig (ackompanjerad av pinjenötter, selleri, ruccola och balsamico) – kläcker han att hans gräns går vid rått kött. Att jag i dessa, mina allra mest djuriska tillfällen, äcklar (!) honom en aning. QUÉ?
Nåväl. Jag anser ju att jag borde vara vegetarian, men pallar inte att avstå lamm, ren och rådjur… Tur att killen håller mig lite i kragen i alla fall.
Ska följa ditt korvprojekt med spänning!
Äktenskap och råbiff. Två av de bästa sakerna i livet!
En smällpuss härifrån för äktenskapets fröjder!
Angelica: Jodå, festen kvarstår. Ska lägga ut en ordentlig inbjudan någon gång under helgen. Men vi skippade idén med helt grillat kött till förmån för enklare (men lika god!) mat.
Lisa: Ja, så får man väl se det. ;)
Saxit och Matpolisen: Men jag vet ju inte!?! Jag får ju inte ens vara i närheten av köket när han gör den – han ryter bara “UUUUUUUT” om jag försöker smyga mig in och se hur han gör. OCh han vägrar att gästblogga, fanskapet läser ju inte ens min blogg om jag inte läser högt för honom.
Örjan: Ja, jag tycker det blir en mycket bättre konsistens om man skrapar köttet.
Jessika: Ja, men fatta hur jag retar mig på den där insatsen? Jag blir ju skvatt galen på den!
Ylva: Men tjena! Vad kul att se dig här! (alla ni andra, Ylva är en klasskamrat från grundskolan.)
Vilket dilemma, att vara kär i en vegetarian. All heder åt att ni får det att fungera!
DKIM: Ja, visst är det?
Mikkan: en smällpuss tillbaka!
Margit: Finns där verkligen ingenting du kan använda för utpressning då? Säg att du inte lagar nåt annat än råbiff till honom förräns han ger med sig och gästbloggar! ;)
Om man ska vara gå utanför det hur man “SKA” göra så går det bra att använda vanlig köttfärs, men man ska då helst gå till en kötthandlare eller en affär där de är redo att mala den framför en. En närbelägen Ica Maxi gör det.
Du borde verkligen prova Kafte Naje, och kibbeh då. Både kibbeh och kafte naje är mer kryddade från början och så FRUKTANSVÄRT gott.
Saxit: Jag har läst din kommentar högt för Magnus, men han skrattar bara. Han totalvägrar och jag har faktiskt inte hjärta att tvinga honom. Han hatar verkligen internet. Jävla gubbe. :)
Jessika: Ska testa, lovar!