Rosenmulle: Fisken som gör katter besvikna

Amorgos, tredje dagen. Jag försöker vara ledig, försöker låta kameran bli liggande. Inte skriva. Fegt har jag färdats i Anna Billings fotspår, tryggt upptrampade av en kräsen barnfamilj så att det inte krävs egna beslut eller risker. Jag har klättrat uppför samma trappsteg för att nå ett litet klippkloster, jag har smuttat på likadan rakomelo. Och jag har ingen som helst anmälningsplikt eftersom Anna redan bloggat så fint, så fint om allt förut. Alltså behöver jag inte upprepa vad ni redan vet. Alltså kan jag koncentrera mig på att dricka retsina med skruvkork och vifta med tårna.

Men ni vet hur det är – ibland händer sådana där saker man bara måste dela med sig av. Som hur det känns när man sätter tänderna i ett frasigt sprödstekt huvud på en rödspräcklig liten fisk. Min värd och nye vän, Mihalis, berättar att när man äter den här fisken kommer inte katterna och tigger. De vet bättre; det blir bara en renrakad ryggrad kvar. Inte värd att ödsla spinn och fjäsk för. Men för oss tvåbenta är de små oansenliga fiskarna värda en hel del, priset börjar treva sig upp i hummerklassen, och själv tycker jag att firrarna i fråga klår den överskattade hummern. Räksötma, saftighet och konsistens som abborre. Den chipsartade stjärtfenan är godast.

Jag tror att den vackra fisken heter rosenmulle, vilket låter mer som en figur i en Bellmanvisa än en fisk. Rätta mig gärna om jag har fel. Och berätta gärna mer om fisken i kommentarerna, mitt nät är dåligt så jag hinner inte reseracha.) Tyvärr tas den just nu med finmaskig trål som sopar allt för rent i havet, men det visste jag inte förrän jag ätit upp min portion. Okunskap är den bästa kryddan.

Fisken åt vi på tavernan Minos i Katapola där brodern till Yannis (som Anna skrev om) driver krog med samma enkla regionala specialiteter. Man blir inte upphetsad över menyn som står uppkritad på en dammig tavla. Exakt likadana finns på andra tavernor, marknadsföring är ingen paradgren här på Amorgos. Small fish (den anspråkslösa engelska paraplytermen för den röda delikatessen och andra småfirrar), octopus, horta, aubergine, mousaka och så vidare.

Men maten är vansinnigt god på det där enkla, oinsmickrande sättet som grekisk mat är. Och enligt Mihalis som ätit på båda ställena är det dött lopp mellan bröderna. Båda lagar förträfflig enkel och bonnig mat. Mer än fisken då? Ett fat vild grönska kallad horta hade tillretts enkelt med salt och olivolja. Mihalis blev tårögd och berättade att hans nyligen bortgångna mamma lagade dem just så.  Kikärtor – enastående med fast krämighet. Taraman (styv majo på torskrom och friskt bet av pressad citron) var bland de bästa jag ätit och värden har lovat mig det hemliga  receptet. Fast bara om jag kommer tillbaka en gång till.

Ikväll ska vi på tavernan Asteria i byn där vi ätit varje kväll, jag och min nye vän Mihalis. Ägaren har slaktat en av sina 50 grisar och 40 kilo kött väntar på att ätas. Jag tänker inte göra det besviket. Så jag tar ett kort avbrott och fortsätter det här inlägget senare ikväll.

Dagen efter: Kotletterna var fantastiska, hårdgrillade saftiga och möra samtidigt med vitlök och öns örtkryddor. Eftersom de är uppfödda bakom bensinmacken är köttet givetvis penetrerat av eleganta petroleumtoner tack vare pumparnas ångor. (Äh, skoja ba, det är bara vinnördar som går igång på sånt.) Vi åt dessutom grekisk sallad med närproducerad mizithra (lättlagrad ricotta-liknande ost), en adekvat moussaka och en trevlig grönsaksröra av det mer överkokta slaget.

Som ni förstår har jag det mycket bra. Och jag hoppas att ni också har det.

Edit hälsar: Ursäkta om jag inte skriver tavernaägarnas namn men Mihalis har lovat att skriva ner dem åt mig. De skrattar här när jag försöker upprepa deras namn. Jag brukar kontra med att jag heter Laila Elisabet Birgersdotter Förare Winbladh. Leende vapenvila uppstår.