”Har du lust att ta dig an semlan?” Lockropet från Taffel-redaktören Lisa var oemotståndligt, sådär rent spontant. Och nu sitter jag här och undrar: vad kan man egentligen skriva om detta bakverk?
Visst gillar jag en semla nån gång ibland. Men den där pirriga upphetsningen som man kände förr om åren, den finns inte kvar längre. Det är lite grand som tonårsförälskelsen man möter på torget tjugo år senare. Man nickar och ler vänligt, men hjärtklappningen från skoldansens ljuva mörker infinner sig inte.
Anledningen till att semlan och jag glidit ifrån varann är varken kristallklar eller huggen i sten, men det lutar rätt brant åt ett visst håll: det har blivit för mycket av det goda.
För medan barndomens semla var en fullkomlig och nästan chockartat dekadent överraskning är dagens fastlagsbulle en oändlig rad av massproducerade själlösa degbollar med oinspirerade högar av luftpumpad, styv och smaklös grädde som säljs i tvåpack i varuhusets brödavdelning – från juldagen och ända fram till påska.
Jag blir trött vid åsynen av dom – och dom ser faktiskt lite trötta ut själva också, när de glosögt blänger tillbaka på mig genom kartongfönstren. Exploateringen av semlorna risker ar att ta kål på intresset helt.
Eller?
Kanske inte.
Enligt Sveriges Bagare och Konditorer säljs det cirka 40 miljoner semlor per år i Sverige. Den siffran är knappast 100-procentigt säkerställd, men i bästa fall en kvalificerad gissning som visar att svenskarnas aptit på semlor är stor. Och en bidragande orsak är förstås precis de faktorer som jag ondgjorde mig över tidigare: semmelsäsongen blir allt längre, och de allra flesta semlor är fabriksprodukter som säljs i par i små kartonger med fönster, väl exponerade på platser i butiken som alltid ger bra försäljning.
Alla semlor säljs dock inte i matbutiken. Även konditorierna tar förstås sin chans att kapa åt sig en del av kakan, och vissa bagare försöker sig på att variera och förnya den svenska klassikern. Ett rätt vanligt och ganska publikfriande trick är att smaksätta grädden med choklad. Men de allra flesta föredrar den traditionella varianten: en vetebulle som smaksatts med kardemumma och sedan fyllts med mandelmassa och grädde. Locket dekoreras med florsocker, eller mandelspån och pärlsocker. Den sistnämnda varianten är vanligare i Göteborgsområdet.
Går man lite bakåt i tiden var det dock inte mandelmassa i semlorna. Ett recept från 1737, komponerat av an av dåtidens kulinariska pionjärer, Susanna Egerlin, lyder så här:
“Tag semlor så många tu wilt, skär ofwan på ett litet hål, gräf alt innanmätet uhr dem och koka uti söt grädde, sedan tag skorpan af, och stek wäl brunt på alla kanter uti smör och lägg uti en panna, der til fint hwetemiöl en hand full eller twå, som brännes wäl brunt i smöret, der til en hand full blårussin, och en hand full corinter, detta kokas wäl tilhopa med socker och canel, at det blifver lagom sött. När soppan är kokad, så tag innanmätet som med söt grädde är blandat och fyll uti semlorna, och strö socker och canel öfwer, så är det färdigt.”
Såna semlor får man inte tag på idag. Den moderna semlan fyller mig med ambivalens. Och när jag nu, mot slutet av författandet av denna text, beger mig till min lokala Icabutik för att göra veckans foderinköp, måste jag givetvis begå lite research.
Så jag beger mig till grädd…, förlåt – semmelhyllan och tar en titt. Den syn som möter mig där är nästan beklämmande. Jag kan redan på avstånd se att de här fastlagsbullarna lider svårt. En har fått rejält med stryk, och kartongens fönster är nedsmetat med torr grädde, nästan som blodet på vägen i en riktigt brutal maffiafilm.
Jag får god lust att släppa ut de stackarna.
Har Stellan rätt; är semlan på väg mot ättestupan? Vad ska vi göra för att rädda semlan? Var geves se verkligt goda semlorna. Tyck till, tipsa eller sörj i vår semmeldebatt!