Det har varit svårt att blogga glatt om kålrötter senaste tiden. Två personer jag brydde och bryr mig och som gjorde mig glad om har dött. En av dem var en nära kär vän. En person som jag på något sätt, trots att vi var så olika, lärde känna och kanske älska en smula; för där under grannlåten av medaljer, bortom frejdiga klyschor och klirrande glas fanns en fin och förvånansvärt ömsint och ömhudad person. Inte alls lätt att komma nära, men väl värd besväret.
Den andra personen planerade själv sin begravning i minsta detalj. Avskedsmelodin på begravningen var den här. Det säger mycket om honom. Kan ni vara snälla och spela den för mig när jag dör?
Jag tycker inte om undanskrivningar som “gått bort. “lämnat oss” eller ens “avlidit”. De är döda men vi minns dem.
Kommentarer
3 svar till ”Vart är kålrötterna när man verkligen behöver dem?”
Kålrötterna finns ju kvar, när man väl har gått sida vid sida med allt vad livet och döden innebär för en tid.
Jag tycker inte heller om alla omskrivningar som finns för död. Det får det att låta som om man måste pynta upp vad som har hänt, men det som har hänt är ändå klart i all sin tydlighet.
Ta vara på dig själv!
Jag måste gå lite off-topic och kanske t.o.m. bryta isen lite men, kul kille som kör den som avskedslåt!
PimPim: ja, då förstår du varför han kommer att vara så saknad ;-)