Skärgårdssmak: Westerby Gård

Att vara krogkritiker kräver en naivitet gränsande till stupiditet. Man måste nämligen på allvar tro att man är den första som upptäckt hur underbart brynt smör kan kan dofta, att gös är en fantastisk fisk och att ställen som Westerby Gård är en pärla som ingen annan upptäckt. Någonsin. Då och bara då kan man få till den där riktiga entusiasmen när man förkunnar sitt evangelium.

Typ så här:

Westerbygårds gästfrihet börjar redan ett par hundra meter innan du når den röda gården med vita knutar. På åkern nedanför växer nämligen ärtor i kanten och en skylt bjuder vänligt:. Ärtor-Herneitä Var så god. På vägen hem fyller vi ena ärmen på en jacka med släpärtor och den andra med små fina kantareller. Även om Westerbygårds personal knappast planterat ut kantarellerna i vår väg så känns det så i alla fall.

Låt oss ta det från början. Westerbygård (45 minuter med bil från Helsingfors) är en gård med anor från 1500-talet och huvudbyggnad som dateras kring mitten av 1800-talet. Historien avspeglas i den elegant återskapade, milt eklektiska miljön med sobra gråtoner som jag i min bottenlösa okunnighet associerade till gustavianskt, Det hela räddades från överputtinuttighet av ett stiligt men bonnigt blanknött trägolv.

På verandan med uteservering bjuds utsikt över den lilla dalen med trädgård och havreåkrar (med ärtkant). Ett gråpäronträd smyger förstulet in sina dignande grenar över verandans räcke.

Serveringen är förtjusande vänlig, och gör sitt jobb men borde tala mer både för och om sin mat och sitt vin för det är de värda. Inte minst maten som baseras på lokala råvaror imponerade stort. Den pinfärska stekta gösen är ett paradexempel på hur väldigt långt man kan komma med brynt smör och kärlek; helt utan att konstra till det med långväga och långsökta kryddor. Laxsoppan smakar fisk, grädde, dill och potatis; med andra ord hjärtinnerligt gott på samma enkla vis.

Lammkarrén kunde haft en mer finstämd sås än den kraftiga och limmiga rödvinsskyn. Den enda tallrik som lider av akut överetablering är husets sallad med kokt ägg, ett fantastiskt skogsduvbröst, svartvinbärssås, senap, tomattärningar, gurka, en mild hemostliknade gethistoria och sallad från gården. Kokt ägg och svarta vinbär bör aldrig befinna sig på samma tallrik. Och getost bör ha så lite som möjligt med senap att göra. Det bara är så.

För övrigt var brödet trist bikarbonatlimpa och det utlovade hembakta rågbrödet till soppan uteblev. Men vi åt, njöt och förlät. Inte minst med tanke på de sympatiska priserna. De flesta av varmrätterna låg på knappt 200 kronor. Imponerande nu när euron är så svindlande hög.

I och med det här inlägget har vi nog avslöjat den pinsamma sanningen för släkten: vi missade på dag och åkte till Westerby Gård idag istället för i morgon. Det är nämligen först då släktlunchen med ungarnas farfarsfar kommer att äga rum. Men faktum är att stället är så sabla bra att vi i denna stund lyckönskar varandra till misstaget och redan ser fram mot morgondagens repris. Och nästa års.