Idag såg jag det, ungefär mellan Skövde och Karlsborg. Ungefär i höjd med Vaberget från stora vägen till. Ett enormt nyslaget höfält. Gyllengult, sluttande, med höbalarna ännu inte sorgligt ensilageomslagna och prydligt travade i marginalen, utan fortfarande utspridda på fältet som de gulskimrande solskensfångare de är.
Jag kan -och skulle inte vilja kunna – förklara varför, men just det är det vackraste jag vet. Jag måste liksom hämta andan och samla ihop hjärtslagen när jag ser ett nyslaget fält med höbalar, och så har det varit ända sedan jag var liten. Kanske är det kontrasten mellan fetgult hö, gröna ängar runtom och ett oändligt klarblått himmelstäcke ovanför. Eller så är det bara vackert, punkt slut. Men jag vet att jag inte skulle vilja byta någonting mot den synen. Det är som om en liten fisk plötsligt vaknar till liv i mitt hjärta och sprätter kolsyrebubblor genom ådrorna. Det pirrar i själen, helt enkelt.
Det finns vissa saker som fyller mig med det som religiösa människor säkert skulle kalla gudstro. Jag, som av natur och ohejdad vana är ateist, föredrar att kalla det awe. Ett sådant kort och enkelt ord för något så stort: den engelska definitonen lyder “an overwhelming feeling of wonder or admiration”. Jag tycker inte att det finns något svenskt ord som fångar den känslan. Kanske har jag fel? Upplys då mig gärna.
Men awe är vad jag känner över vissa saker: den berusande doften av solvarm ljung på bergshällar, det varma pusten av en hästmule som fnyser en mot kinden, den där befriande och förväntansfulla känslan av att lufttrycket tappat flera tusen Pascal som kan uppstå när den kyliga gryningen ännu inte övergått till en riktigt het dag. Lukten av regn i skogen. Den längtan som kommer av doften från en perfekt persika. Kraset av gummistövlar mot is en solig januarimorgon.
Men visst är jag inte ensam om sådana här skönhetsupplevelser? Berätta: vad får ditt hjärta att snörpas samman av lycka?
Kommentarer
12 svar till ”Skönhetsupplevelser”
Skriver du “Awe” så skäms jag inte för att skriva “Word”, Gitto. Det där var fint skrivet.
…berättar i jag i detalj vad som snörper mitt hjärta, så avslöjar jag för mycket om det jag skildrar. Sorry. Men en tidig morgon och stilla vatten finns i bilden. Så mycket kan jag spilla.
Blåsippor! Jag går i skogen och gråter av lycka varje vår när det plötsligt lyser blått mitt i allt det gråa och bruma. Det är startskottet för mig, nu börjar det om igen.
En berättelse om pappan, dottern och godisträdet.
Repris?
Doften av den perfekta kålpuddingen i ugnen, eftersom du vet att du inte har varit för snål med mörka sirapen och nymalda kryddpepparen, all glädje utan kålpudding är konstlad glädje!
Men förlåt en randanmärkning, utan att förta Din skönhetsupplevelse.
Var det verkligen höbalar? Jag tror mer på fetgula halmbalar,resultat av tröskning. Balar som kommer att köras in och läggas under tak snarast.
du är inte ensam om att få andliga upplevelser av naturen! Jag kan känna det när jag cyklar längs kusten på öland särskilt runt raukarna som stupar rätt ner när man närmar sig den gamla stenkvarnen någon mil norr om Sandvik.. Gamla fiskebodar och betande Highland cattle… AHHHH!
Doften av svamp och bär i skogen kan fylla en med glädjen av att leva, helt klart. Bara att stanna upp och ta ett djupt andetag, och njuta. Sen är en av de vackraste syner som finns att blicka ut över den norrländska skogen täckt av snö som skimrar i solen.
Det jag kallar renaissance moln, stora bulliga multifärgade mot en solnedgångshimmel. När det regnar solregn, regnbågar, och när det blåser JÄTTEMYCKET och man kan leka mänsklig drake.
Våldsamma regnfall, när gator blir till floder, och den första snön.
Doften av vanilj när jag bakar.
Ett fylld skafferi (ah, den bästa av känslor)
Och, att läsa din blogg.
KramC
Imorse. efter att ha skjutsat hem brorsan & co från ett bröllop i Linköping. Suttit upp ensam och stirrat i mörkret och väntat på en fyllekörning. Sen efteråt. Ensam i daggen på väg mot en rävåtel med laddad bössa. Den stjärnklara himmeln djupt blå. Solen på väg upp. Den första riktigt svala sensommarnatten. När andra längtar efter höst, men det är för varmt – då ska man ut i gryningen. I stillheten. Alldeles innan allt vaknar. Det funkar faktiskt i stan också. Bortsett från beväpningen. Men i morgon är det något nytt.
tidig tidig höstmorgon i skogen med mängder av spindelnät som glittrar till när solen silas ner….det är för mig sakralt.
Ost.
En bukett av smörblommor, rödklöver, hundloka, ängssyra och ett slags gräs som jag inte kommer ihåg vad det heter. I en vas av putsat silver. Den underbara kontrasten av de enkla blommorna mot den blanka vasen som har den där speciella djupa glansen som bara äkta silver har.
Doften av kanel och vanlij när jag bakar.
Den där mjuka trycket när ett spädbarn sluter sin lilla hand runt mitt finger.