Skrämmande mat

Som skräckskribent har man en liten populäritetstopp runt halloween. Man får sin helg i dagsljus ungefär som julgranen eller alla de där otäcka påskkycklingarna som plötsligt måste vara överallt. Men till skillnad från den lilla kycklingen som mest förväntas vara söt och påminna om Jesu död, så förväntas jag vara skrämmande. Och på något vis beröra ämnet mat. Skrämmande mat. Inte äcklig mat (man äter upp valda delar av en handbollsspelare från Hisingen i en av mina historier, men det receptet tänker jag inte delge er), utan mat man blir rädd av.

Om vi nu bortser från att en del mat kan vara skrämmande dålig, kan mat verkligen vara skrämmande? En tallrik pölsa? Den står där på bordet och ångar lite sådär lagom inbjudande. Nedstänkt med saften från rödbetor. Vad du än tycker om pölsa – den är gjord på inälvor, ser ut som något en get kräkts upp, och så vidare – kan du verkligen bli rädd för den? Kanske om du vaknar upp två på natten med en maskerad man och en talrik pölsa bredvid sängen.

“Du får välja: kniven eller pölsan.”

Hur mycket pölsa kan en människa äta för att slippa att bli styckad?

Sånt man kan fundera över. Och om ens hund är spårlöst försvunnen, vill man verkligen ha den där hemlagade pölsan? “Gjord som på farmors tid.”

Jag skulle verkligen vilja berätta om maten i mina böcker, men så märkvärdig är den inte. Men jag är inte så mycket till kock. Jag är praktiker, snarast. Mer gourmand än gourmet. Min förra flickvän sa att jag i bästa fall lagade “rustik” mat. Min nuvarande flickvän sa att hon smakade bra. Äppelmoset gjorde susen.

Alltså brer jag inte ut mig sida efter sida om hur mina rekorderliga detektiver frossar i rotmos och fläsklägg och supar i höga, frostiga glas. “som på farmors tid.” Mina karaktärer äter ganska ordinär mat. Pizza, grekisk hämtmat och gammal vanlig spagetti och köttfärssås.

Den mest sympatiska måltiden jag skrivit om intas på restaurang Tabouleh på Kungsholmen i Stockholm. Fantastisk libanesisk mat. Trevlig personal (snygg, tycker min hjältinna) och mysiga lokaler. Kanske är det det mest skrämmande man kan råka ut för med mat. Förförelsen. Prova det här, smakar det bra? Det är gott.

Sällskapet är lika utsökt som maten och man vaggas in i en varm mumsig säkerhet. Fast man äter skallerorm. Och orm smaker inte så jäkla illa.

Mest menlöst. Som riktigt hormonstinn kyckling laddad med 15% saltlag- gjord som på farmors tid.

Det kan förresten vara så att det mest skrämmande jag någonsin ätit var just “gjort som på farmors tid”. En kebab-rätt av den sort man stoppar in i micron. Just en sån som farmor brukade laga, med vattniga pommes frites och smaklös vit sås och något svampigt som troligen inte skulle klassas som kött ens i Nordkorea. Där pratar vi om skräck. Och inget jag hittat på kommer ens i närheten.

Lämnar bollen till er läsare. Vad för slags mat skrämmer er? Jag har skrivit en obehaglig sekvens där en av mina hjältinnor sitter på hispan. Fastspänd, för hon är lite våldsam. Och hon matas med fiskbullar. Jag får rysningar av fiskbullar. Det är något med texturen. Som att äta såsindränkta skumgummibitar. Att matas med just fiskbullar. En sked för mamma. En sked för pappa. En sked för överläkaren. Kan inte tänka mig något så mycket mer skrämmande.

Anders Fager är, enligt egen utsago, “en glad skit som skriver om folk som äter upp varandra”. Han utkom tidigare i år med den hyllade skräckvolymen Samlade svenska kulter.