Söndags-off topic: Kvinnliga förebilder

Det blir en mjukstart på min nya off topic-söndag. Dels för att jag känner mig på väldigt gott humör efter ett par roliga dagars arbete, men också för att jag inte hittat så värst mycket att reta upp mig på i veckan.

Men något som gör mig rätt beklämd är Karin Fribergs bloggstafett “Dåliga kvinnliga förebilder“. Jag vet att jag är en månad för sent ute, men jag har inte kunnat sluta tänka på den.

Kort sagt går det ut på att så många kvinnor i karriären tror att de behöver vara perfekta på alla sätt för att lyckas. Och visst, att kvinnor ställer högre krav på sig själva och i viss mån även får högre krav ställda på sig håller jag med om.  Lösningen är då att en massa framgångsrika kvinnliga bloggare räknar upp sina brister och fel för att visa att de inte är några supermänniskor de heller. Lite uppfriskande, så där. Eller?

Först var det bara en odefinierbar känsla i magen. Någon slags vag sorg när jag läste den eviga uppradandet av alldeles triviala “fel” som kvinnor så gärna hittar hos sig själva. Nästa alla kommenterar sin vikt. Eller att de äter för mycket sötsaker. Att de avskyr att träna.

Karin Friberg skriver själv att hon är “lite småfet (smal, men fet)”. Vad nu det ska betyda. Att hon som är trettiofyra och fött två barn inte längre ser ut som en femtonårig modell? För av bloggbilderna att döma är hon inte fet någonstans.

Många erkänner dåligt lokalsinne eller bristande koll på matematik, litterära klassiker eller Sveriges landskap. Att de inte är klädintresserade eller att de klär sig konstigt eller inte kan gå i högklackat. Att man inte har långa naglar. Andra svär för mycket. Det diskas för lite, krukväxter överlever inte. Det blir dammigt hemma. Och så vidare.

Ser ni mönstret? Väldigt mycket av “felen” handlar om att man inte är tillräckligt stereotypt kvinnlig. Väldigt lite, för att säga inget, handlar om att man är mindre bra på någonting man faktiskt gör i sitt arbete.

Och det är när jag fattat det som jag förstår varför jag blir så ledsen. Fan tjejer, har vi inte kommit längre? Året är 2009, vi är världens mest jämställda lilla Sverige och våra mödrar skanderade feministramsor på barrikaderna för att vi  skulle få mer frihet att forma våra liv efter eget huvud. För att vi skulle få nå vår fulla potential. Och lik förbannat så står vi där med våra chefsjobb, skrapar med våra obekväma högklackade skor i backen och ber om ursäkt för att vi inte är tillräckligt perfekta.

För jag vet inte hur jag annars ska tolka det faktum att moderna kvinnor väljer att se avsaknanden av ytliga kvinnliga markörer som högklackat, en vårdat språk, en perfekt kropp och ett välstädat hem som fel som något annat än att vi ber om ursäkt. Inte är det befriande i alla fall och inte tror jag att det lockar en enda normalt funtad kvinna till att karriärklättra. Vad är poängen med mer makt och mer pengar om man inte kan använda det för att be resten av världen att dra åt helvete? Eller ens få känna att man duger?

Jag tror inte lösningen är fler dåliga kvinnliga förebilder. De finns redan. Vill vi åstakomma någon förändring är det nog bättre att vi släpper lite på alla krav.  Tänk om vi kunde strunta i att leta en massa brister hos oss själva för en gångs skull och i stället fokusera på allt det som är bra?