Sotvaxing revisited

Det här blir en kortis. Jag vill bara påminna om att du just nu kan hitta sotvaxing om du knallar in i en mossig granskog. Det finns en del besvär med i bilden. Först måste du lära dig hur den ser ut, det gör du här. Sedan måste du förmodligen gå omkring en del i den där mossiga granskogen för att ha turen att hitta sotvaxing. Eftersom den inte är gul eller orange utan gråbrun döljer den sig rätt väl. Men när du väl vant ögat vid den är den inte så svår att hitta. Det finns värre.

Sotvaxingen är värd besväret. Smakmässigt är den kanske inte så märkvärdig. Den smakar milt, lite sött. Men som jag skrivit tidigare har den ingen jämlike när det gäller munkänsla och konsistens.

Så här ser den ut när den svettats i smör på medelvärme tills den mjuknat, vilket går på några minuter, och sedan blivit glaserad i den kräftfond jag kokade på skalen från årets kräftkalas. Bara minnet av hur svampen på bilden smakade och kändes i munnen gör mig lite tårögd. Att sotvaxingens säsong snart är över gör mig också lite tårögd. Snart sitter jag väl här och gråter, i bitterljuvt vemod. För en svamps skull. Men så är det ju inte vilken svamp som helst.