Stekta kirskålsblad extraordinaire?

En bra idé är lite som slutklämmen på ett riktigt roligt skämt. Följer man det baklänges är allt logiskt och klart, men i tankens vanliga riktning finns något som liknar en diskontinuitet, något som är överraskande och som inte alls ser ut som en enkel addition av ett och ett annat. I hjärnvindlingarnas kretsar spinner tankar och fakta om varandra, rätt vad det är hamnar några på kollisionskurs och SMACK så bildas en tankens skvader som flyger ut med ett onaturligt skrik, bryter lunken och drar uppmärksamhet till sig. Det är en materialistisk bild av kreativitet, en rätt trist sådan. Korrekt är den knappast, men där finns nog ett par korn av sanning. Fast jag tänker inte debattera det, inte här i alla fall.

Det är inte hjärnan jag vill skriva om utan om stekta gröna blad, jag ville bara förklara hur jag alls kom dit. För jag misstänker att det var just två helt disparata idéer eller bilder som smällde samman och gav mig idén att doppa kirskålsblad i en lösning av maizena och vatten, låta torka, steka bladet i smör och rinna av på hushållspapper, för att få ett knappt molekyltunt frityrskal av stärkelse. I tanken gav det oslagbart krispiga blad, och jag hade inte kommit på idén alls om jag inte ätit en hel del av Coops saltrostade mandlar den sista tiden. De har ett tunt lager av salt allra ytterst och själva bilden av ett tunt, tunt lager längst ut på något råkade väl finnas i arbetsminnet samtidigt som jag av någon helt annan anledning kom att tänka på att steka kirskålsblad. Idén bara blev av, SMACK.

Men fungerar det då? Det fungerade alldeles utmärkt, kan jag berätta. Kirskålsbladen blev krispiga som insektsvingar. Jag fick känna mig riktigt listig, för det här var minsann något jag inte läst om i någon mattidning eller snott från någon annan blogg (ibland snor jag till och med från min egen). Kanske skulle till och med någon sno idén från mig och sprida den till något högklassigt restaurangkök? Jag skulle bara för formens skull ta och steka på några opreparerade blad för att se hur mycket bättre det blev med min nya metod. Resultatet? De bladen blev också krispiga som insektsvingar, förstås. Såja, då tar vi och drar ner ridån.

Istället för ett snabbt och malligt blogginlägg tog jag säsongens första kantarellpromenad. Jag plockade kantareller som var så små att de skyddades redan i den första landslagen från 1300-talet (Illbatthing som plocken nålhufvud af chanterell skolen stegel utherdha ock hufvudeth avskiljes), stekte dem i smör och delade skörden med sambon, varsin fingerborg full fick vi, och det var på vår 11-årsdag.