Stinkkremla: tredje gången – gillt

När jag lagat till stinkkremla tidigare har det funnits kvar en rätt störande, skarp beska. Så den här gången kokade jag ur svampen ordentligt, över tio minuter i lätt saltat vatten. Sedan sauterade jag den i smör på medeltemperatur innan den fick lite grädde över sig alldeles mot slutet. Skulle beskan försvinna nu? En hel del av den försvann, men dessutom mycket av det som ger stinkkremlan sin karaktär. Den där lite söta aromen av mogen hårdost hade tagit rejält med stryk av förvällningen. Och då finns inte så många anledningar kvar till att äta stinkkremlan överhuvud taget.

Beskan kommer förmodligen från ett spektrum av terpener i svampen, kemiska föreningar som avdunstar vid temperaturer långt över kokpunkten. De tycks heller inte brytas ner nämnvärt av värme. Hur man ska få bort dem utan att göra våld på svampens aromer vet jag helt enkelt inte, jag är ingen kemist. Det får nog tyvärr bli så att jag ger upp stinkkremlan. Den som inte har något emot en rejäl beska blir nog inte lika avskräckt som jag blev. Och kanske ändå att stinkkremla går att njuta i små doser tillsammans med något annat som kan balansera upp den där beskan, som nästan kräver den. Jag lägger handsken på marken och hoppas att någon tar upp den.

Ett tips i så fall: strunta i de fastare bitarna av stinkkremlan, som foten och den mittersta delen av hatten. De bitar jag gillade mest och som hade minst beska efter tillagning kom från hatten, mot kanten där hatten är som tunnast. Det var förmodligen de bitar där det beska kokades ut lättast.

Med stinkkremlan bakom mig blickar jag nu mot en annan oätlig kremla. Svartkremlan!