Ingen älskar tegelkremlan

Där jag gick i regnet och drog vagnen med två regntufsiga ungar ute i skogen kom jag att tänka på dystopiernas dystopi, Cormac McCarthys Vägen. Mina ögon började genast speja efter något ätbart i vägrenen, något att stoppa i vagnen och äta vid sidan av vägen på kvällen, under en prasslig regnvåt presenning, livrädd för att bli påkommen och nedklubbad med järnrör och uppäten av någon skäggig lätting.

Det var åtminstone öde där vi gick, genom en pelarsal av tallar, över mossa och stenar. Vi var ute på en kombinerad svamptur och påskharejakt men det regnade lite för otrevligt. Därför stannade vi under en stor, tät gran tills det lugnade sig. Men det gjorde det aldrig, så vi fick stå där ett tag. En sån tur! Påskharen hade tappat en bit kexchoklad precis där! Vi åt under tystnad, en bit var (jag fick den minsta) och jag såg mig om där vi stod. Det var mitt i tegelkremleland.

Tegelkremlan skrivs det inte mycket om. Bland kremlorna är det andra som brukar få uppmärksamheten; sillkremlan, mandelkremlan, kantkremlan, och på senare tid – stinkkremlan. Men tegelkremlan ses mest som en utfyllnadssvamp, om man alls ser den som matsvamp. Låt oss ta det där med namnet först. Den heter tegelkremla för att hatthuden har samma färg som mexitegel, på ett ungefär. En brungul nyans som den håller sig till, medan andra kremlor har en tendens att variera en del i färg. Tegelkremlan grånar, i skador och tumningar. Och när den rensas mörknar snitten snabbt. Den ser inte så aptitlig ut, ärligt talat. Men den håller på kremlevis konsistensen på ett så fint sätt efter tillagning. Och den smakar inte alls dåligt, milt och nötigt. Kanske är tegelkremlan inget för svampmackan, men för grytan är den perfekt. Växer den med tall? Jag hittar den i alla fall mest där det finns gott om tall, utan besvärlig undervegetation. Där knoppar den upp, i mängder.

Men vi var ju rätt låsta till den där granen i regnet, så jag fick nöja mig med räder ut bland lavar och tallar, inte längre än att de små såg mig. Ibland blåste de i ett munspel så att jag kunde hitta tillbaka. Jag vände åter inte bara med tegelkremla utan också rimskivling, pepparriska (äntligen!) och ett gäng fina granblodriskor. På vägen hem, en rask promenad i regnet, spelade femåringen expressiva och träffande sånger på munspelet, en för varje djur i skogen: grodan, räven, vargen, nötväckan, rördromen och slagugglan. Slagugglans sång tog priset. Femåringen är rädd för slagugglan (det var jag också som liten) och munspelet kved ut ångestskrin som ekade i skogen. Och jag började tänka på Vägen igen.