Telefonnummer till Brofästet, Hornstulls strand 13 är 08-767 66 87

Sådärja, nu slipper Eniros personal förtvivlat googla runt för att få tag på numret medan kunderna tålmodigt förklarar att de själva redan googlat en halvtimme. Här någonstans ligger problemet med Brofästet. Ägarna har inte ens tänkt på att det kan vara bra att vara nåbara när man blivit omskrivna i På Stan. Om så bara för att tala om att de inte tar bordsbeställningar. Inte nu i all fall. En bedårande aningslös stämning vilar över bardisken i rå betong med industrilampor och det enda stora bordet i den vackra ruffiga lilla lokalen. En trappa ner är det tänkt att vara utställningar och spelningar. Manhattan har flyttat in på Hornstull. Gästerna är lika nonchalant vackra som lokalen och trots att de anstränger sig att se hornstullskt sjaviga ut lyckas de inte.

Varje visuell detalj är minutiöst genomtänkt, ja så till den grad att det snuddar vid att vara sökt snarare än utsökt. Men vi faller hejdlöst och stortrivs uppspetade på barpallarna och lägger upp fötterna på fotstödet av armeringsjärn. När det kommer till förtäringen känns det hela mindre planerat. Vinlistan är en av de mest felstavade vinlistor vi sett men ytterst charmig och behagligt prissatt. Vi drack bland annat en betagande chardonnay från Long Island. Menyn som består av “mellanportioner” med spanska och japanska influenser känns också tämligen förbryllande i kompositionen. Musslorna serveras inte med pompe utan med friterad lotusrot. jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta utan nöjer med mig att säga: “Oj.”. Men varenda rätt låter oemotståndlig och charktallrikarna lockar. Vi beställer tre rätter det tar kocken drygt 20 minuter av intensivt arbete att få ut dem fast vi är det enda som beställt mat. Eftersom vi ser honom arbeta i pytteköket bakom bardisken vet vi att det är bara våra portioner han jobbar med.

Tallrikarna är vackra som tavlor och smakmässigt är de underverk av återhållen balans. En underbar grissida med butternutpuré och en ljuvt besk karamelliserad endive hade mått ännu bättre i sällskap av en liten klick sötsyrlig kompott som skulle balanserat grisens fett. Anklevern är enkel och oklanderlig och serveras med bland annat shisokrasse, hösthallon och rostade oskalade hasselnötter.

Kalla sobanudlar serveras med tillbehör i en dovt glänsande antracitgrå, nästan svart, raku-sträv keramikskål på en prydlig bräda i mörkt exotiskt trä med tre små mystiska hål. (På håll ser vi samma bräda användas för att servera tre finfina pilgrimsmusslor som spetsats på bambuspett som körs ner i hålen i brädan. Aha!) Nudlarna hade velat ha lite mer smak, normalt serveras en liten intensiv dippsås (tsuyu) till kalla sobanudlar men de friterade kokta tofuskinnen, pak-choyen pudrad med den japanska chiliblandningen shichimi tōgarashi och de rostade noriarken lämnar inget att önska. Shiitakesoppan i separat diminutiv gjutjärnsgryta. Det är möjligt att rätten är tänkt som en hiyashi soba och att vi själva ska hälla buljongen över nudlarna men den lilla grytan är skållhet och vi får inga instruktioner.

Desserterna är mycket vällagade men groteskt stora. Vi smakade en perfekt gräddad chokladfondant med körsbär marinerade i rom och mynta (körsbären hade behövt mer socker, nu försvann de i ett hav av krämig choklad) och ett smärre badkar crème brûlée. För 65 kronor styck är de rena fynden.

Maten är varken mer eller mindre än strålande och vi förlåter gärna att konceptet är en smula ogenomtänkt. Det är inte på något sätt rustik bukfyllande barmat och vi gissar att en hel del finkrogskrusiduller kommer att slipas bort med tiden, annars blir det omöjligt att utfodra större skaror hungriga. Och de stora tallrikarna tar upp mycket plats vid bardisken.

Tre rätter för två är ganska lagom men tyvärr är de svåra att dela.

Personalen är hängiven, vänlig, nästan lika vackra som sina gäster och storögt lyckliga över sitt ställe. Och vi smittas av hänryckningen. Det hela blir trots eller tack vare den milda förvirringen ett av mina trevligaste krogbesök på länge (läs: sen Bastard). Det här var inte alls den kvarterskrog jag längtat efter. Men ni vet hur det är att få en födelsedagspresent man inte alls önskat sig, man stirrar klentroget på den och efter en minut så fylls man av den bävande insikten att det ju faktiskt var precis det man ville ha. Jag längtar redan tillbaka. Men jag kommer att dyka upp tidigt på kvällen för att vara säker på att få plats och mat.

Det är bara tre saker som stör oss vid vårt besök.

1. Fruktansvärda stenhårda knölar Himalayasalt, stora som halva ärtor som strös över maten. Himalayasalt är inget särskilt trevligt salt ur smakhänsyn. För mig som inte ens gillar flingsalt är det traumatiskt att få en sån där knallig sak i munnen. Lyckligtvis är de lätta att pilla bort.
2. Om man som krögare väljer att halvöppet kök och gästerna kan hänga över bardisken och få god insyn måste kocken vara minutiös med provsmakningsskedar, plasthandskar och redskap.
3. En mild, nästan moderlig oro för hur i hela friden det här ska gå.
4. Telefonnummer i rubriken nu ändrat till det korrekta. Ber om ursäkt och vill påpeka att det första är EXAKT det barkillen skrev ner åt mig på en lapp som ligger bredvid mig.