Jag har aldrig varit någon te-fantast. Faktum är att all te-agitation varit helt bortkastad på mig. Vadå, det smakar ju bara garvsyra och knappt det. När man kan dricka kaffe, liksom?
Te har fyllt en enda funktion i min värld: det ska drickas när man åkt de femtioelva milen hem till Öland. Då stannar min anglofila mamma alltid uppe hur sent det än är (trots att min mor i vanliga fall slocknar efter Rapport) och dukar upp hembakt bröd, en kanna earl gray och smör, marmelad och ost. (Samt en minnesvärd gång även överbliven hemgjord sushi.) Då har teet varit en kärlekshandling som smakar alldeles ljuvligt. Men bara då!
Fast ni fattar ju vart jag barkar hän nu. Jag skriver ju i sammansatt tempus, perfekt. Ett klassiskt sätt börja en text när man vill visa på att en förändring skett. Att jag inleder texten med “Jag har aldrig varit någon te-fantast” visar ju redan från början vad jag håller på med: reviderar mina åsikter.
Det började med Dilmahs jasminte. Påste! Hör och häpna! Påste, som ingen människa gillar. Men Dilmas gröna te med jasmin är faktiskt gott. Jag fick ett smakprov i någon tidning tror jag, och blev så perplex att jag var tvungen att gå och köpa ett helt paket för att ta reda på om jag bara fått för mig att jag gillade det. Men det gjorde jag, uppenbarligen. För sedan dess har jag alltid gått omkring med minst fem påsar i handväskan, främst eftersom min favorittant och jag alltid sätter oss en halvtimme och dricker te och talar om De Stora Existensiella Frågorna när jag kommer dit i jobbet (det är just därför, misstänker jag, som hon aldrig står på mitt schema numera).
Och nu är det som om fjällen fallit från min tunga. Te är ju inte alls dumt, även om det säljs så mycket skitte i Sverige att man är förlåten om man tror motsatsen. Just nu har jag snöat in på teblommor. Inte bara är det förunderligt vackert (för att inte tala om den skyhöga imponeringsfaktorn på gäster!) att se den knutna tebollen förvandlas till en blomma, det är dessutom riktigt gott. Blommiga teer tycks vara min melodi.
Bäst smak hittills har Snowing osmanthus, som dessutom är underskön att se på. När teblomman vecklar ut sig snöar yttepyttesmå vita blomstjärnor uppåt till vattenytan. Sedan singlar de sakta ned till botten igen och ger ett grönt te med en blommig, nästan aprikosaktig smak. Det finns på Gröna Teimporten och är väl värt pengarna, jag lovar. Bild kommer så småningom.
Kommentarer
Ett svar till ”Terevisionisten”
Mmm dilmah gör godast téer! Deras tangy lemon té får andra påstéer att smaka lera blandat med vatten. Om du någon gång känner för ett smakrikt söt-syrligt illrött bärigt té med tranbärstoner rekommenderas “sweet kiss” (komiskt namn, förpackningen har t.o.m. en bild på kyssäkta läppar), säljs på örtagubben!