Jahapp, så har jag gått och förälskat mig igen. Den här gången i ett gäng terrine-burkar från det provencalska företaget Serge Davin. (Precis som alla nyförälskade är jag fullkomligt opålitlig, men med detta sagt tror jag nog att det finns fog för min nyvunna kärlek.)
Det var när jag för en gångs skull gick in i den mycket tomma och ganska sorgliga Ekerö Matskeppet (fd Vi, fd Konsum, fd Willys) eftersom jag bara skulle ha en paprika och inte orkade vänta i lunchkön på det mycket trevligare ICA Tappström som jag bokstavligt talat snubblade över en liten hylla med oansenliga burkar. Det visade sig vara en uppsjö av olika viltterriner: rådjur, hjort, fasan, hare och vildsvin för att nämna några. De små konservburkarna kostade en tia styck, de större en knapp selma, vilket fick skeptikern inom mig att fnysa något om att till de priset får man vara glad om de ens kommit i närheten av ett djur. Men innehållsförteckningen visade sig att det rörde sig om bra köttmängder: runt 20-30 procent vilkkött och dessutom en massa gris. Helt okej, med andra ord. Dessutom fanns inte ett enda E-nummer eller annan konstighet med på listan: bara kött, fett och smaksättningar.
Jag fick med mig en burk med vaktlar och murklor och en med hare och det var med stor andakt och spänning vi öppnade dem. Den med vaktel var riktigt bra även om murkelsmaken var rätt tam. Kryddningen påminde mycket om min rillettes häromåret. Men den verkliga lyckan var harterrinen: mjäll, fet, varsamt kryddad med timjan och rött vin och med stora bitar av det lite söta harköttet. Det var så gott av vi nästan började slåss om det sista.
Nu ska jag hamstra upp varenda burk i butiken och äta terrine morgon-middag-kväll tills förälskelsefasen har lagt sig och jag kan återgå till mitt normala liv med mer varierad kost.
Kommentarer
9 svar till ”Terrine: lycka i en burk”
I ett avsnitt av SVT programmet sommarpratarna (det med Bosse Bildoktorn) tillagade kocken tydligen kaninterrin på topplocket under en motorhuv, om någon såg det?
Nä, det har jag faktiskt missat. Jag har för mig att det finns en hel kokbok om motorhuvsmat, men det kan också ha varit något jag drömt. :)
Car-b-q verkar vara ordet för dagen. Och visst finns det en bok:
https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=18380
Fast frågan är om inte den här brittiska grillen är snäppet roligare:
http://www.carbq.co.uk/
Jahaja, om du nu prompt ska hamstra upp alla burkar med världens bästa uppfinning så är det bud på att du får bjussa oss stackare som blir utan på en smakbit. :)
Personen som uppfann terrinen borde få Nobelpriset eller något åt det håller.
Angelica: Haha, tack för länken! Magnus funderar redan på att stycka upp någon gammal bubbla för att skapa en sådan grill. :)
Per G: Va? Bjuda? Räckert det inte med mina målande beskrivningar?
De finns på NK saluhallen också. Men inte så där billigt.
Åh den med fasan skulle jag vilja prova!
Hm, jag köpte med mig lyxiga patéer från en delikatessbutik en gång, skulle stila lite vid en familjemiddag. Jag har blivit hånad för “kattmaten” jag tog med sedan dess (ett rättvist epitet). Hoppas de här smakar bättre. :)
Anna: Med andra ord har jag tjänar jag på att bo på Ekerö. Någon gång ska vara den första…
Jessika: tyvärr är den slutköpt. JAg köpte den sista vildsvinsterrinen idag och en av de sista på rådjur. Allt som finns kvar är tio st på hare. De ska jag köpa på måndag om ingen annan hunnit före.
Peter: De här ser visserligen också ut som kattmat, men de smakar betydligt bättre. Hoppas du bara haft otur! (Magnus hälsar “real men don’t eat paté”, men det hindrade honom inte från att glufsa i sig rätt stora mängder i förrgår.)