Till sötebrödets försvar

Jag är inget vän av svenskt industribröd. Varje gång jag träffar någon från våra kära grannländer kommer ofelbart en utläggning om det märkliga, svampiga och – mest förvånande för norrmän och finnar – söta bröd som mumsas till frukost varje morgon. Då brukar jag skamset skruva lite på mig och muttra någonting om att de välgjorda surdegsbröden faktiskt är på frammarsch.

Med detta sagt måste jag ändå tillstå att en tunn skiva Ölandslimpa, med en rejäl dos extrasaltat smör och en skiva lagrad grevé, det är sådant som mina frukostdrömmar är gjorda av. Det är barndomens mackor som hägrar. Någonting händer i mötet mellan brödets sötma och smörets och ostens ljuvliga sälta som tar mig tillbaka till barndomens sommarfrukostar med koltrastsång,  en jävla massa oväsen från mina sex småsyskon, pappas p1-lyssnade (och vrålet “Tyyyyyyst nu, jävla ungar, det är nyheter nu!” och vissheten om att vi skulle åka till stranden idag också.

Jag hittade Ölandslimpa i frysen i morse. Tio skivor minst. Den smakade lika gott som alltid, även om jag kände en bismak av fånig nostalgi.