Jag har just läst Hypnotisören av Lars Kepler. Trots att den var bitvis ojämn och dramaturgiskt svajig var jag riktigt förtjust. Mest i språket som var sällsynt oirriterande för att befinna sig inom en pärmarna på en svensk thriller. Stundtals var det svindlande skönt, imponerande exakt och vi fick inte personernas egenskaper skrivna på näsan med klyschiga adjektiv. Lovande debut, skulle jag sammanfatta mitt omdöme. Kritiken blev blandad. Framför allt inbillade sig kritikerna att det är lättare att skriva en thriller än “riktig litteratur”. Jaha. Av den svenska thrillerfloran att döma är det snarare svårare.
Mest subtilt föraktfull är Tidningen Vi:s vanligtvis sympatiska Anneli Rogeman som i slutet av sommaren skrev:
“Det vemodiga är att läsarna nu snuvas på två lovande författarskap. Det ska bli sju böcker till av Kepler. För att skriva dessa behöver Ahndorils tid. Tid som de annars hade kunnat använda till att utveckla sina allvarligt menade författarskap. De hade kunnat arbeta vidare på att försöka bli nästa Ekman, Enquist, Lindgren. Nu väljer de att producera allmängods i stället. De tränar upp sig i en genre som redan är överbefolkad. Förlorarna blir vi läsare.”
Alltså. Hur kan man uttala sig så utan att ens ta en titt i höstens utgivning och konstatera att båda makarna skulle att komma ge ut två andra böcker under hösten. Den ena av den har fått blandad kritik, den andra nästan uteslutande god. Tror Rogeman på allvar att man försörja sig på att skriva skönlitterärt? Tror hon att tid är något man som småbarnsförälder snyter ur näsan? Det normala är att man som skönlitterär författare lägger ner ett års arbete på en bok och får en royalty motsvarande ett par månadslöner.Om man är hyfsat framgångsrik vill säga.
Nej, de flesta författare försörjer sig på andra jobb, även de hyllade och prisbelönta. Och eftersom tidningar inte längre ger tillräckligt bra betalt för att författare ska kunna försörja sig som finkulturfrilansar är det ett lysande arrangemang att skriva lättsmälta men språkligt eleganta bästsäljare. Det må så vara att thrillergenren är överbefolkad, men tyvärr inte med så begåvade stilister som Lars Kepler.
Vinnarna är vi läsare; vi kommer att få njuta av både rafflande splattrande Kepler-alster och storslagna verk som Stjärneborg och Mäster. Fler svenskar kommer att få njuta av Ahndorils språk i ena eller andra formen. Och fler kommer att hitta till deras andra alster tack vare pseudonymen Lars Kepler. Jag känner mig inte ett smack snuvad.
Jag hoppas bara att Kepler fortsätter att utvecklas och att han tar sitt författande på mer allvar än vad hans kritiker gör. Då kan allmängodset på sikt bli riktigt, riktigt bra.
Kommentarer
25 svar till ”Off topic: Hypnotisören”
Bra inlägg! Jag har inte läst Kepler, men känner mig verkligen lockad efter denna din text (och intervjuer med Keplers skapare). För att inte tala om hur lockad jag blev efter att Guillou dissade dem så orättvist.
Åh, ja Guillous dissning riktigt ångade av avundsjuka. jag har verkligen försökt läsa hans pompösa Arndravel men misslyckats. Om jag skrev så dåligt skulle jag också skriva under pseudonym.
Du gillar språket, och det låter ju bra, men var den spännande?
Svante: ja, den var spännade nog att sträckläsa. Min syn har blivit bättre men jag läste ut den trots att ögonen värkte på slutet. Svag fyra av fem. Vissa svackor och onödiga intrigvindlingar drar ner betyget. De kan inte thrillerhantverket än.
Vissa tycker att den var oengagerande men jag tyckte snarast det var romankaraktärerna som var oförmögna att tampas med verkligheten och det var lite endearing.
Det är sorgligt när litteraturkritikerna avlönas bättre än dem de är satta att bedöma.
Anders: Frilansande kritiker (och andra skribenter) får dock genant dåligt arvoden. Läste just en kul kommentar om incidenten när Strage gav tillbaka pengar till dem han lurat att se Arn (tror jag att det var) och Andreas Jakobssom klagade på att han bara gett tillbaka 1300 kr.
http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=5-AV_ID=975184,00.html?
Det är nog ungefär vad man efter skatt får för en recension.
Men en dålig bok är en dålig bok oavsett vad folk tjänat på den. Möjligen blir man sur när någon tjänar mycket på usla böcker.
När det gäller Hypnotisören skulle den faktiskt mått bra av en hårdare redaktör och lite tuktning.
Bra text. Själv har jag inte gillat de här båda författarnas böcker riktigt, särskilt inte hans, jag tillhör de här som tycker att man ska låta folks privatliv vara ifred. Jag menar att han parasiterat på andras (Bergmans) framgång.
Så därför tycker jag att det här var det första rakt igenom hederliga dessa två författare skrivit.
Rogeman verkar ju, som du skriver, så oinsatt/dum vad gäller skönlitterära författares villkor idag så man blir mörkrädd.
Karin: Åh, jag tycker det där med privatliv är svårt. När de varit döda tillräckligt länge tycker jag att det är helt OK, Parasiterar gör vi ju alla som skriver. (Därmed inte sagt att vi får göra det hur mycket och osnyggt som helst.) Och biografier kan ju vara strålande intressanta. Och att i romanform bearbeta och dissekera våra relationer till historiska auktoritetsfigurer kan ha ett intellektuellt allmänintresse så att säga.
Att ge sig på/ikast med levande personer är en annan sak och jag vill inte ens läsa Regissören. Å andra sidan tycker jag att Den högsta kasten är en av de bästa böcker jag läst trots att jag principiellt är emot metoden. Så jag är på intet sätt rationell hä, jag kanske skulle älska Regissören.
Jag tycker att Anneli Rogeman gör en mycket bra sammanfattning av “problemet”. Vi har sett samma sak med andra lovande författare som halkat in i kriminalträsket. Hypnotisören var en riktigt dålig bok, det enda sättet författarna kan skapa spänning i boken är genom icke fungerande mobiltelefonförbindelser, och detta upprepas i det oändliga.
Men Kurt: Nu har du inte läst vad jag skrivit. För det första har båda författarna i stort sett samtidigt kommit ut med varsin ny bok. För det andra. Vad i all världen tycker DU att de ska försörja sig på? Är det bättre att våra författare jobbar i långvården än att de skriver deckare för att försörja sig? Då har de förmodligen ännu mindre ork att vårda sitt författarskap.
Exakt vilka är alla de andra lovande författare har “halkat in” i kriminalträsket? Kerstin Ekman? Camilla Läckberg? Själv gillar jag ju den här typen av litteratur och skulle gärna se att fler lovande författare förnyade den. Jag tycker att det uttrycker en trist elitism att bra författare ska hålla sig borta från vissa genrer.
Om du tycker att hypnotisören är dålig är det en sak, men det kanske är för att författarna ännu inte är helt hemma i ett nytt och ganska svårt hantverk?
Jo, vad gäller sedan länge döda personer håller jag med dig om att de bör vara tillåtna att skriva om, även om de böcker jag läst i den genren sällan var särskilt övertygande.
Vad gäller Kurts (och Rogemans invänding) så är den extremt verklighetsfrånvänd.
Jag menar, man kan ju naturligtvis ÖNSKA sig vad som helst, men vet man inget om bakgrunden så kommer man även fortsättningsvis bli besviken.
I och för sig finns det väl rätt många “seriösa författare” som försökt sig på spänningslitt, mer eller mindre framgångsrikt. Kallifatides gjorde det (ej läst) och så finns det en skåning (som jag glömt namnet på) som jag inte heller läst. Arnald/Dahl gör det… Mankell har ju skrivit även icke-spänning osv.
Kanske ska man inte dra så hårda gränser här, när Ekman skriver deckare så blir det ju litteratur av det. Jag tror snarare att författarens talang är viktigare än genren.
Gäller alla genrer.
karin: Jag älskar Carina Burmans två första böcker om saligen avdöda gestalter. Hon är för övrigt ett bra exempel på en person som skriver litterärt skickliga (men inte så spännande) kriminallitteratur och varvar med tyngre biografier och utpräglat litteraturhistoriskt arbete.
Jag tycker att det är en otroligt märklig, snudd på obehaglig inställning att författare befläckas och fördärvas av vissa genrer. Nej, författare ska hellre lida och svälta en smula för konsten eliten kan njuta av än att producera allmängods.
Faktiskt upptäckte jag nu att allmängods är ett fantastiskt vackert ord.
En parallell till det Lisa skriver från filmens värld är väl Ang Lee. En väl ansedd och kreddig regissör som gett sig i kast med både kampsportsgenren (Crouching Tiger, Hidden Dragon) och superhjältegenren (Hulken) och lyckats förnya dem båda. Förmodligen har det gett en rejäl påökning till hans konto men utan att ge avkall på kvalitet.
LFW har 100% rätt. Att skriva en bok som säljer 1000 ex i hårdpärm och ytterligare ett par tusen i pocket är inget man kan leva på (och då är man ändå rätt framgångsrik, att få komma i pocket är bra).
Så hur gör man? Man söker stipendier, skriver tidingsartiklar, jobbar deltid som redaktör, lever på en partner som har ett vanligt jobb, drar ner på utgifterna…. allt i en ständig jakt på att frigöra tid för nästa skrivprojekt.
Det är ju bara att gratulera Ahndorils till att de skrivit en deckare som går så bra att den säljs i ett eget ställ inne på ICA. Hur mycket tid frigörs inte om de kan skriva ihop en sån bok ihop varje sommare för ett tag framåt?
Och med tanke på alla usla språkstilister inom genren är det väl härligt att någon som skriver bra svenska vill skriva deckare?
Jag håller med dig i allt utom att Hypnotisören är bra. Språket var visserligen vackert men resten? Jag, som är oerhört lättsuggesterad och knappt kan se en b-skräckis, blev inte rädd en enda gång. Våldet var liksom för spekulativt för att ta till sig. Och jag somnade mitt i den inte-så-rafflande upplösningen.
Däremot tycker jag att det är varje författares rätt att skriva precis de böcker han/hon känner för och jag tvivlar inte på att Ahnorils hade jätteroligt när de skrev boken. Och det är väl jättebra om de tjänar bra på Hypnotisören? Då kanske de orkar fortsätta utveckla sitt skrivande i stället för att ge sig in i pr-branschen eller något annat lukrativt. Jag ogillar den här myten att just författare skulle må bra av att vara fattiga.
@Margit:
Visst är det bra om författare kan tjäna pengar på sitt författarskap, men tycker du verkligen att det är samhällets (AKA skattebetalarnas) plikt att avlöna dem till döddagar?
Samtliga av våra käraste författare har haft ett vanligt jobb vid sidan om för att tjäna sitt uppehälle. August Strindberg jobbade som bibliotekarie, Astrid Lindgren hade ett flertal journalistiska jobb, medans en stackare som Gustaf Fröding dog utfattig.
Numera förefaller det vara självklart att varenda människa som skriver en bok skall ha lagstadgad rätt att leva på sitt skriveri tills de dör, och sedan skall arvingarna i tre-fyra generationer kunna leva på intäkterna i 70-95 år efter att upphovsmannen dog.
Nog har väl allt detta gått fullständigt över styr?
Men Björn (välkommen tillbaka!) : Läs en gång till. Vi diskuterar varken copyright eller författarstipendier utan det faktum att populärkultur är en hedervärd försörjning för författare. (Vad det gäller copyright tror jag du och jag är rätt ense om huvuddragen :-) )
När jag har dig på tråden: Har du sett mina resultat för buljongkok med och utan lock, Jättekul om du har lust att testa något. Nästa vecka ska jag göra grytor med och utan lock för att se om det blir smakskillnad.
Åh vad spännande det låter Lisa, har du verkligen kommit fram till att det skiljer på buljongkok med eller utan lock? :)
Själv har jag för länge sedan gett upp alla försök att koka egen buljong. Det blir ofta väldigt gott, men jag är väldigt noga med repeternoggranheten i matlagningen, så därför kör jag nästan enbart med tre deciliter vatten och en färdig buljongtärning uppkokad vid sidan om.
Bortsett då från skalen från räkor och kräftor, som jag alltid kokar buljong på (i en nyligen ärvd tryckkokare) och sedan gör soppa på.
Ja, Björn du kan läsa resultaten i Matmolekyler. Buljong sjuden utan lock smakar betydligt MER än de kokade med lock. Måste erkänna att jag var MYCKET förvånad själv över att skillnaderna var så stora. Själv ogillar jag smaken av buljongtärning, men Knorrs nya buljongpasta Fond du Chef är riktigt bra! Rekommenderas! :-)
(Om den här kommentaren plötsligt skulle uppträda tre-fyra gånger om, så är det inte enbart mitt fel, det var något vajsing på den här bloggens kommentarsfunktion när jag försökte tidigare.)
Förresten, Lisa, jag saknar dina sedvanliga, kritiska kommentarer till mitt såskocksinlägg. Kom igen nu och dissa mig av hjärtans lust! :)
Men det där med buljong, alltså…
Koka för fullt utan lock betyder att allt, alla aromatiska ämnen, förångas och försvinner ut i kockens närområde. Kocken blir överlycklig för det luktar ju bara *så* gott, men matgästerna förstår inte riktigt vad det var för häpet med det där.
Koka *med* lock, och alla (eller åtminstone alla som inte var flyktiga) smakämnen stannar kvar i koket.
Nä nu, tre kommentarer som alla försvunnit. Så även denna?
Nä, den fjärde accepterades tydligen. :(
Björn: Kan du vara snäll att ta dina kommentarer på buljongkoket på Matmolekyler (ja, jag vet att det var kjag som började här ;-) )
Björn: Jag vill bara förtydliga att jag inte har uttryckt några åsikter om statlig kulturlön eller copyright och jag förstår inte riktigt hur du kunde missförstå min kommentar på det viset.
Tvärt om tycker jag att det är väldigt bra att paret Ahndoril kan tjäna grova pengar på Hypnotisören för att finansiera sitt lite mer seriösa författarskap.