Off topic: Paris-Dakar

Jag hade verkligen funderat lite löst på att köpa Jens Liljestrands novellsamling Paris-Dakar. Ända tills jag läste motiveringen när författaren tilldelades den eminenta Tidnigen Vi:s prestigefulla Litteraturpris. Håll i er nu: “för sina hjärtskärande och överraskande berättelser, där han med osviklig språklig precision och grym humor gestaltar den nutida svenske mannens vilsenhet”.  Två av de ord jag hatar mest “nutida” och “gestaltar” i konstellation på ett sätt som fick mig att associera till Von Goom’s Gambit (nördreferens, men vad tusan det här är min blogg och inte DN Kultur). Med mina litterära preferenser kan jag inte tänka mig en mer avtändande formulering än så.

Att författaren som bligade sammetsögt och klädsamt svårmodigt på omslaget  dessutom deltagit i den ganska fåniga manifestdebatten gjorde mig inte mer angelägen.  “Nej, det får vara”, muttrade jag med mitt sedvanliga okunniga högmod.” Livet är för kort för att slösas bort på ännu ett stycke svensk prosa med en chicklit-tunn handling som hyllas för att den är innovativt interpunkterad och  kryddad med pretentioner.”

Till sist blev det ett impulsköp på Pocketshop. Boken var tunn, tågresan framför mig lång och insikten om min bildning vad gäller nyare svensk litteratur så skriande att jag inte kunde blunda med öronen för den längre. 49 kronor  kunde det vara värt för att få dissa en hajpad författare. I Södertälje skrattade jag, i Norrköping grät jag. Och framme i Malmö hade jag återfått tron på svensk litteratur.

Det märkliga med Paris-Dakar är att den präglas av de egenskaper jag faktiskt gillar hos författare jag läser trots att jag egentligen irriteras av dem. Låter det konstigt? Sökt? Jaja, det är därför jag inte är litteraturkritiker. Jag ska försöka förklara vad jag menar.  Jens Liljestrand har Peter Høegs vackra vemod utan att som denne förfalla till pekoral och predikan. Liljestrand kan också konsten att bedra läsaren lika elegant som Dennis Lehane, utan att behöva ta till entonigt gravallvar för att frammana mardrömskänsla. Det är ett klassiskt berättande likt det jag inte kan låta bli att lockas av hos Hans Alfredsson, men Liljestrand  snuddar inte ens vid den outhärdliga genren skröna.Här finns en innerligt empatisk vardagsnärhet som förvrängs av det absurda på ett sätt som för tankarna till Stephen Kings mer profana verk som Apt Pupil, men Liljestrand saknar Kings plågsamma oförmåga till koncentration. Precis som hos King tar varje liten pärla i Paris-Dakar avstamp i den av King och andra skräckförfattare omhuldade premissen “what if?”.  (Bäst översätts den med finlandismen “vad om?”). Tanken “vad om ett ornsvettigt gym invaderas av bleksladdriga losers” är lika suggestiv som om det rört sig om väsen från andra sidan eller en fjärran planet.  Och vad sägs om upplägget “vad om du korsar en idol i en dokusåpa med en pingstpastor och antikristgestalten Flagg i Pesten”?  Att läsa Paris-Dakar är ett besök i en emotionell Twilight Zone utan varje försonande drag av mysrysare.

Så där skulle jag kunna gå på i en halv evighet.  Nu är det inte så att det är enbart bristen på brister som gör att jag älskar Paris-Dakar.  Den är så mycket mer än en lång rad “utan”; det handlar om något så ovanligt som en författare som sätter berättelsen i centrum och inte räds något så banalt som en stark dramaturgi med något så rysligt omodernt som en poäng på slutet.

Och ja, jag biter ihop och sedan i det sura äpplet och återupprapar klyschan: Liljestrand gestaltar verkligen den svenske mannens vilsenhet.

Samma vecka läste jag för första gången Christine Falkenland, närmare bestämt den mästerliga Trasdockan. Och efter halva boken var jag tvungen att slå huvudet i bordet igen. Är det något mer jag, min enfaldiga anglofil missat vad gäller svensk litteratur?