Tortillafantasier i 180 steg per minut

För några timmar sedan, i den trastfyllda skymningen, satt jag på gräsmattan utanför vår lägenhet efter en löprunda i en skog som sköljts frisk och ren (och blöt) av ett par störtregn under dagen. Samma störtregn som i förbigående och utan misskund slagit midsommarblomstren till marken, och det lika obehindrat och obetänksamt som om en grosshandlare slagit ett par centimeter aska av sin feta cigarr. Blålila blad låg strödda över stigarna som ett bevis på förödelsen. Tidig blomning och så det här, vad skall vi då stoppa midsommarstången med? Lupiner? Det går för fort där ute nu.

Lika fort går det inte på löprundorna, men det är heller inte tanken. Jag befinner mig någonstans i limbo, men rör mig åt rätt håll. Från en krum hållning med tunga hälträffar och plastkilar i skorna för att mota mina vilsna fötters rörelser till papperstunna skor och en snabb, lätt framfotsträff med kontrollerat häldropp, den övergången kan vara svår nog för vem som helst men jag lider dessutom av en del försvårande omständigheter: jag börjar bli gammal, jag har aldrig varit bra på att springa och under småbarnsåren har det mest fysiska jag gett mig på varit svamppromenader.

Dagens runda var ändå den bästa hittills, sedan omskolningen inleddes, med hyfsad fart och god form varvet runt. Jag firade det genom att som skrevs redan i inläggets inledning sitta en stund på gräsmattan och fundera efteråt. Svetten ångade genom mina löpartights och jag begrundade det faktum att jag förmodligen är en mamil, det vill säga en av de män som i sen ålder tagit upp en eller flera uthållighetsidrotter där man företrädesvis klär sig i spandex och dessutom gör en stor sak av det. Någon djupare analys mäktade jag inte med, men jag kom i alla fall fram till att jag var ganska nöjd med det, speciellt att jag kommit in i det från rätt vinkel. Jag har inget intresse av att sätta upp kvantitativa mål, jag räknar inte sekunder eller mäter sträckor, strävar inte mot att slå någon och känner mig inte stressad av att bli omsprungen (även om det märkligt nog inte hänt än). Inte ens de tighta kläderna är ett självändamål. Jag tränar för hälsa, tankeflykt och upplevelse. Själva ansträngningen öppnar något på glänt. Det är allt.

Under kvällens runda var tankeflykten av det mer prosaiska slaget. Till middag hade jag gjort egna tortillabröd och jag lät tanken glida över olika recept och metoder och ingredienser och försökte komma fram till vad jag egentligen ville åstadkomma för tortilla, i brist på referenser från den rätta varan (undantaget ett snabbt besök på La Neta), och hur jag skulle nå dit. Allt medan jag trippade mellan stenar och hala rötter med hundratals steg per minut och ett huvud stadigt nog att balansera ett glas nyponsoppa på (nåja).  Idéer och uppslag föddes, en del överlevde, och kanske hinner jag med en ny sats tortillas i morgon, utifrån ett nytt recept? Den perfekta tortillan är en hägring för mig, jag kommer inte ens att veta när jag nått den.

Kanske någon därute kan hjälpa till? Hur är den perfekta tortillan, vad har man i den och hur lagar man till den? Här bortser vi ifrån alla “det beror på” och störande påpekanden om smaken som baken och subjektivism, jag vill höra er sanning. Och vill ni berätta om er träning och vad det ger er i kommentarerna går det bra det med.