Två i ropet: smörsopp, mjölskivling

Jag tänkte skriva några rader om två svampar som inte bara är goda utan utmärker sig för sin konsistens också, på varsitt sätt. Låt oss börja med smörsoppen. Jag undrar egentligen varifrån den fått sitt namn. Är det för det smörgula köttet? Den smöriga aromen? Eller för att den får stekt smör att smaka så gott? Egentligen spelar det ingen roll, alla tre anledningar duger.

Smörsoppen är en av de svampar som det är lite extra pill med vid rensningen. Är det blött ute blir hatthuden hal och slemmig, och där fastnar gärna både barr och annat (den växer med tall, så det är ofta tallbarr). När den torkat lite blir det där slemmet som pappersklister. Dessutom är hatthuden lite seg, så man gör bäst i att skala av den helt och hållet. Det är inte så jobbigt, när den släpper bra är det till och med riktigt kul.

Smörsopp är rätt lik grynsopp på många sätt, men den har en lite toppig uppenbarelse som gör att jag ser den på långt håll, och blir glad, och smörsoppen är godare än grynsoppen, hands down. Även om man blandar med annan svamp i stekpannan är det smörsoppens lukt som slår igenom mest. OK, man ska inte tala om barndomsminnen eller drömmar, eftersom de är notoriskt opålitliga och dessutom inte angår nån annan, men lukten av stekt smörsopp i det lilla köket på mormors och morfars land kommer jag aldrig att glömma, varje gång jag steker smörsopp tar jag ett rejält bett av madeleinekakan och bara åker med tillbaka. Smörsoppen minns jag också för den där lite krasiga konsistensen, fastän den blir rejält slinkig behåller den ett tuggmotstånd. Smörsoppen är en riktigt bra inläggningssvamp.

Den andra svampen, mjölskivlingen, är det väl inte så många som vågar plocka. En vit svamp med vita skivor får det att isa längs ryggen på mången kantarellplockare. Men mjölskivlingen är inte så svår att lära sig. OK, det finns en risk att ta bolmörtsskivling istället, den är också vit med vita skivor, men det finns mycket som skiljer dem åt ändå. Och jag klagar väl inte, det blir desto mer mjölskivling till mig.

Den doftar mjöligt och lite myskigt och smakar mest milt och allmänt svampaktigt. Men konsistensen blir speciell, den påminner mig om koagulerad äggvita och mjölskivlingen är lika len mot tungan som den är i smaken. Det är ett mjölskivlingsår i år, jag hittar gott om den just nu.

Det verkar dessutom vara ett karljohanår. Förra hösten hittade jag ett enda exemplar. Nu står där små perfekta knubbisar lite varstans. Seså, det är söndag , maka er ut i skogen!