Den första stjäl jag. Kinna bloggade idag om att bräsera purjolök. Det låg i tiden, jag hade faktiskt inte mindre än tre ståtliga exemplar hemma och hade till och med förberett en musselbuljong i helgen just för purjolöksbräsering. Men jag har varit lat och oföretagsam ett par dagar och inte tagit mig för just något. Hennes inlägg kunde bara tolkas som en spark från ovan: sätt fart! Så jag bräserade Kinna-style och jösses amalia så gott det blev. Jag åt nog upp hälften i en missriktad provsmakning vilket jag kommer att banna mig själv för i morgon (ännu en mager lunch, ännu en seg eftermiddag). Den lite söta musselbuljongen (med bland annat öl i) smälte så väl ihop med purjolökens löksötma och är det inte välsignat så purjolökens konsistens ändras med tillförsel av de tre magiska ingredienserna Tid, Värme och Vätska. Den liksom smälter ihop och blir hal och slankig och mör. I kommentarerna kallade Lisa FW purjolöken för ett “ogräsliknande problem” som översvämmar råvarulådor, men det fanns kärlek i den dissningen, som var dissning endast på ytan.
Den andra har jag också stulit, minns bara inte varifrån. Jag kallar det (säkert oegentligt) för en chantilly, men frågan är om nåt så enkelt ens behöver ett namn? Det handlar ju bara om att breda ett lager med hårt vispad grädde över något, riva över ett luftigt moln av tunna spån av parmesan eller pecorino med sitt finaste, vassaste järn, och så gratinera allt i en riktigt varm ugn. Det vi ser på bilden är slakad spenat, torskfilé och så det där lagret med grädde och ost, som under ugnens skoningslösa behandling smälter ihop till ett frasigt täcke. Fisken var bara rimmad, inte tillagad innan gratineringen, men blev precis klar (innertemp runt 45 grader) när osten började anta precis rätt färg. Jag gjorde något liknande för ett år sedan ungefär, då jag gratinerade gröna blad som ett tillbehör, men glömde tydligen bort hur gott det blev för jag har inte gjort det sedan dess. Nå, jag har lovat svärmor att bjuda på det här nästa gång hon hälsar på så nu kommer jag inte tillåtas att glömma det igen.
Det är vår nu förresten, ingen som har missat det? Om ni inte tror mig bjuder jag här på ett bevis, och ett så underbart bevis sen.
Kommentarer
8 svar till ”Två snabba delikata”
Vilken fin bild!
Finns det något goare än tussilago i en knubbig barnhand?
Själv fick jag några slankiga klena snödroppar ur en 14-årings stora björnram häromveckan. En 14-åring som växer på det där aviga viset så händer och fötter drar i väg och ser ut som de vore liksom fasthakade på den i övrigt fortfarande rätt späda pojkkroppen.
Det här blev inte ett dugg om mat, men man kan ju tillåta sig att bli lite sentimental och snyftig över att barnaåren försvinner så fort. I det obarmhärtigt skarpa ångestframkallande vårljuset är det lätt att bli snyftig.
Det gäller att njuta medan barnaåren pågår. Och i sommar skall hon få plocka midsommarbuketten själv (om hon vill).
Den är inte människa som inte understundom blir sentimental och snyftig.
Jag såg att “Eat Weeds” har en del recept på Tussilago
http://www.eatweeds.co.uk/learn-about-coltsfoot
Intressant, Kurt. Jag läste någonstans om att Michel Bras gjorde infusioner med tussilagostjälkar just för att de smakade honung. Jag tänkte göra tussilagoglass förra våren, men det blev inte av. Dags att göra det nu, kanske…
Peter: jag hoppas hon vill plocka buketten. I Närkes Kil kanske? Åh, jag längtar dit nu på våren. När svanarna sjunger i Tysslingen, det är traktorer på alla gärden och Kilsbergen vibrerar i lila av alla nästanutslagna björkar.
Ang äta blommor: jag har tagit över min mammas morfars ritual att äta upp den första blåsippan jag hittar på våren. Smakar lite som harsyra. Tussilagoglass – vilket gulligt ord! Kan tänka mig att den smakar honung, det känns på den söta doften den blomman har. Jag kopplar också ihop doften av mogna kvisttomater/mogna svenska tomater när det är säsong med brännässlor, de dofterna påminner mycket om varann.
Eller när småungarna ränner runt stången vid midsommar, nära Kils Kyrka…en 88:an på bänken utanför Vedlunds…
Jag förstår det där med tomaterna, och här kommer en till: nötfärs och nässlor har också nåt gemensamt i näsan!
Mat av/med hästhov?
Extrakt har ju sedan länge ansetts hostdämpande.
men engelska Wiki antyder förgiftningsrisker (skador på levern). Jag är dock inte naturvetare nog att kunna tillgodogöra mig artiklarna.
Vad är din tolkning?
Intressant sidoinfo. Via Wiki kan man ju lätt kolla örtnamnet på olika språk. Se parallellerna/översättningarna av hästhov på germanska språk.
OT-likartat. Förgätmigej (som ju inom kort blommar) på olika germanska språk.
Man skall förstås inte vifta bort riskerna, tussilago är dessutom upptagen på SLV:s “svarta lista” över växter med dokumenterad eller förmodad skadlig effekt i människokroppen. Men giftighet har också med mängd och exponering att göra och att testa tussilagoglass vågar jag mig på.