Två som träter, och själv kokar jag musslor

Staffan Lindeberg är den mest hörda rösten i Sverige inom det som kallas paleolitisk kosthållning, eller på svenska “stenålderskost”. Om den LCHF-lobbande kostdoktorn Andreas rids av maran om nätterna är det säkert Staffans ansikte han ser. För även om de båda förgrundsgestalterna är överens om ett och annat så sätter paleolitisk kost ett benigt finger på en av LCHF:s ömmare punkter.

Båda lärorna grundas i antagandet att det människan åt under de miljontals år hon utvecklades till just människa också är den mat vi är ämnade att äta idag. LCHF tar dock en mer pragmatisk approach till saken och den stenåldersmänniska man ofta refererar till är lite vagt definierad, lite som en motsvarighet till nationalekonomins bespottade economic man. Rörelserna enas i det att kritvita och raffinerade kolhydrater skall jämställas med arsenik, men skiljer sig åt i hur man ser på mejeriprodukter och mättat fett. Stenåldersföljarna med Staffan i spetsen påpekar att tillgången på bregott och feta landdjur var dålig under den tid människan formades, och om det nu är troligare att förmänniskan åt en magrare kost inklusive en och annan rot så är det så vi bör äta även idag. LCHF svarar med att man inte bedriver något matlajv utan att man utgår från vattentäta resonemang kring insulin och att den kosthållning man propagerar för verkligen fungerar bra för väldigt många.

De båda rörelserna är knappast ärkefiender utan snarare gnabbande syskon. Vem som har rätt – om nu någon har rätt – kommer om inte annat framtiden att utvisa, men jag tar själv inte ställning utan står som vanligt någonstans i mitten och tycker att båda har rätt – på sitt sätt. Men anledningen till att jag tog upp stenålderskosten överhuvudtaget är inte att jag funderar på att välja sida utan att jag en gång bläddrade i en av de böcker Staffan skrivit och då slogs av hur god all mat såg ut. Faktiskt verkar folket bakom stenålderskosten vara lite mer gastronomiskt förslagna än den gemene LCHF:aren. Där den senare steker upp en omelett på 6 ägg i stekflottet från ett paket bacon serverar stenåldersföljaren kanske en sallad på gräsbeteskött, nötter, en aning rotfrukter och lite av vad havet kan bjuda, kanske musslor, fet fisk och räkor. Lite av varje är det som gäller, istället för LCHF:arens gargantuanska utsvävningar.

Det var Gitto som satte musslor i mitt huvud inför dagens middag, men paleoliterna som fixade upplägget och LCHF som spetsade till det. Musslorna kokade jag i en blandning av artren äppelmust (Signe Tillisch) och folköl och kokspadet fick ryggrad av lök, vitlök och en bit svål av rökt fläsk och kokades sedan ner med grädde och en skedsudd dijonsenap till en otroligt smakrik dressing. Dressing, för att jag skedade den över en köttig sallad bestående av musselköttet, lax, svamp (torkad streckmusseron, minsann), broccoli, olika gröna blad och så avslutat med stekta fläsktärningar. Inte renlärigt åt något håll, men jösses människa, det är ju lördag!