Tvådelat inlägg: Müms-müms och Kremlor

Jag och treåringen har en deal. När vi går till biblioteket går det inte att undvika det inbyggda caféet som frestar alldeles vid entrén, och en godsak är snarare regel än undantag. Men dealen är: antingen delar vi på en chokladboll, eller så får hon en skumraket för sig själv. Förvånansvärt ofta blir det chokladbollen, utan gråt och tandagnisslan om jag råkar ha något kvar när hennes är slut. Men då och då blir det skumraketen. Kaffet är för övrigt inget speciellt, men det har bra tryck i sig och jag gillar att dricka kaffe i närheten av en massa bokstäver.

Det tar emot lite, måste jag säga, att lägga ut nåt i stil med 20 kronor för något som mest är ett chokladdoppat, cylindriskt stycke luft, så jag har funderat lite på att göra eget skumgodis. Och när jag ramlade på det här receptet slog jag till. Det gjorde jag rätt i, skummet blev riktigt fluffigt och det var heller inte svårt att göra. Det stelnade snabbt på balkongen och gick bra att hantera och skära i bitar, det bästa är en inoljad kniv. Jag testade att spritsa ut skummet och det gick utmärkt. Det hade – innan stelning – ungefär samma konsistens som italiensk maräng.

Någon kanske kan upplysa mig om varför det ingår både florsocker och strösocker i receptet – jag är dålig på socker. Nu vet jag åtminstone att florsocker inte bara är riktigt finmalt socker utan att det även ingår maltodextrin, en kort stärkelsekedja som används som antiklumpmedel i florsockret. Kanske det gör att skummet får lite extra stabilitet? Som sagt, upplys mig gärna.

Ett experiment där jag rullade kuber av skummet i florsocker och brände av blev riktigt lyckat. Jag har försökt göra samma sak med maräng tidigare men med mycket sämre resultat. Kuberna fick ett nanometer tunt lager av bränt socker runt ett marshmallows- mjukt hjärta, det krispade fint mot tungan som knappt minutgammal is. Brände jag lite för lång tid kunde sockret lossna från skummet och gled då majestätiskt nerför kuben. Klart användbart för den som vill stila i det söta köket.

Följer ni receptet får ni skumgodis som räcker till ett helt barnkalas. Rulla i kokos, kakao, socker, smält choklad eller vad ni vill.

Och vad var då det här med kremlorna, mitt i vårvintern? Jo, Linköpings svampklubb hade bjudit in Tommy Svensson att hålla ett föredrag om just kremlor. Tommy är en av de kunnigaste i landet på kremlor och visade en härlig entusiasm för sitt ämne. Vi fick en rejäl duvning i kremlornas kännetecken, och han hoppades att vi skulle våga plocka lite fler arter av kremlor i höst, speciellt tipsade han om jodoformkremlan som det brukar finnas gott om. Jag lovar att göra ett försök, och i höst kommer jag dessutom att smaka på stinkkremlan. Stinkkremlan? Denna skarpa, bittra, stinkande, fula svamp? Jo, en finsk mykolog hade gått i god för den och höll den till och med som en av sina favoriter. Det skarpa försvinner helt vid tillagningen, menade Tommys finska vän.

Tommy hade ännu inte vågat sig på den, men väl en hel del andra svampar – 276 stycken! Cortin-klass på det! Tillfrågad om sin favorit svarade han utan tvekan föränderlig tofsskivling, möjligen rimskivling. Det nickades i bänkraderna, uppskattande och lättat åt det upplysta valet. Tänk om han sagt kantarell.

Jag fick med mig några tips om sillkremlan, som jag fortfarande tycker är en gäckande rackare, det ena exemplaret är inte det andra likt. Och det var tröstesamt att få veta att alla kremlor är variabla, en del nästan ofattbart variabla. Till och med nybörjarkremlorna kan vara svåra. Den som säger att han klarar mandelkremlan, han är duktig på svamp, sade Tommy, och vem är jag att säga emot.