Väldigt off topic: Never Let Me Go

Och så började man gråta. I min jakt på aprilskämt stötte jag först på tre artiklar som borde varit aprilskämt – men tyvärr inte var det. Sen hittade jag Andres Lokkos korta krönika. Ett litet privat sår, nu blottat för beskådan, svärtade en observation av filmatiseringen av Kazuo Ishiguros Never Let Me Go. Romanen en av de största läsupplevelser jag haft. Även om jag ibland tänker att jag hade velat vara utan den.

Ishiguro är mest berömd för att hans roman Återstoden av dagen filmatiserades med Emma Thompson och Anthony Hopkins. Några tycker att det är en finstämd och sorglig kärlekshistoria om butlern som aldrig får husan eftersom han inte vet, eller ens vill veta, att han älskar henne. Det kanske det är. Jag såg den inte riktigt så, läste den inte riktigt så. Ordet älskar är inte relevant här, för det är inte förlusten av en romantisk kärlek som är det mest hjärtskärande, utan huvudpersonens oförmåga att se sig själv som något mer än en en gång för alla fastställd funktion. Det Ishiguro skildrar bättre, eller kanske mer plågsamt än någon annan jag vet, är känslan av förlust av något vi inte ens förmår erkänna för oss själva att vi drömmer om. Förlusten av något vi aldrig haft. Acceptansen och uppgivenheten. Eller som Andres Lokko så fint skriver:

“Never let me go är just därför en av de mest skrämmande filmer jag har sett. För att den visar acceptansen i sin anskrämligaste nakenhet. Bitvis är den tråkig, nästan för långsam, men det är också faktorer som bidrar till dess läskighet. Tiden rör sig aldrig så sakta som när ett hjärta har brustit. Minuter känns som månader, timmar som år. Mulligans rollfigur lever sitt korta liv som vore hon inte ens levande.”

Men det stämmer inte riktigt.  Never Let Me Go är ännu vackrare, ännu vidrigare än Återstoden av dagen eftersom den ännu tydligare visar vad som händer om du formulerar dina drömmar och verkligen vågar hoppas, mot allt förnuft. Om du drömmer om något mer än att låta dig definieras av allt det du inte har. Det där lilla fladdrande fåfänga hoppet är det som gör klumpen i bröstet så stor att den måste komma ut som tårar. Kathy, Ruth och Tommy. Ett triangeldrama mellan människor som är överflödiga, som inte sätter avtryck i historien, utom genom att deras organ kommer att leva vidare hos dem som räknas. Den en gång för alla fastställda funktionen.

Vad jag tycker mest om hos Ishiguro, vad som gör hans berättelser uthärdliga, är att han ger sina romanfigurer något tillbaka när han utnyttjar dem. För gestalterna känns ju så verkliga, som om han slitit deras historia från dem, som om han skapat en vanmakt så stark att det måste vara på riktigt. Vad han ger dem i gengäld är en kanske missriktad, men ändå säreget vacker värdighet. Så när vi lägger ifrån oss böckerna och lämnar de redundanta livsödena är det med något slags respekt. Det är därför ni måste läsa Ishiguros böcker. Eller se filmerna.

En gång talade jag med en man, som kanske kunde blivit en vän om inte hans smärta varit så lik min egen att jag inte stod ut att se den i hans ögon. Den sortens förlust som är ständigt pågående eftersom något tas ifrån en varje dag. En sorg man aldrig i livet lär sig leva med, bara bredvid. Han sa något som kanske låter banalt för er, men inte var det för oss eftersom det var vår enda möjlighet: “Man får spela så gott man kan med de kort man får.”

Jag tänker mig att Kathy i Never Let Me Go sitter ensam vid romanens slut. Lägger patiens gång på gång med de kort hon fått sig tilldelade, och hon vet att den aldrig kommer att gå ut hur väl hon än lägger sina kort. Leken är inkomplett. Hon spelar ändå.