Något som händer mig med jämna mellanrum och som bara tycks hända mig är att jag hamnar i onåd hos kassapersonal utan att egentligen ha gjort något illasinnat. Allt som krävs är att jag missar ett sekundkort fönster i tiden då kvittot lämnats över till personen framför mig i kön och min första vara scannats och kassörens blick söker min för ett kort hej. Jag är alltid orolig för att missa det där tillfället och brukar se rätt stint på kassören i god tid innan och ha mitt käcka svar vinglande på tungspetsen. Men det händer att jag råkar se ner precis då kassören tittar upp på mig (kanske fumlar jag med Coop-kortet) och jag känner istället blicken i min panna, lite som en kort stöt av ett finger nuddar den mig i den höjd där mina ögon nyss fanns.
När jag ser upp igen är tillfället förbi. Nu scannas mina varor forcerat och ansiktet är sammanbitet och stelt. Nu är jag en som inte hälsar, och det spelar ingen roll att vi hälsat på varandra nästan dagligen under flera års tid, allt det är glömt och en ny tid har inletts. Nu spelar det ingen roll att jag bekräftar summan med ett lite för glatt japp! (det bekräftar snarare situationen) och dessutom tar kvittot. Från och med nu kommer blicken inte ens att besvära sig med att söka min, hejandets tid är ute och resten av vår tid tillsammans kommer att vara kall och affärsmässig, varor mot pengar.
Nästa gång måste jag välja en annan kö, kanske sviker mig modet helt så jag måste byta butik. Tänk om vi ses på stan. Tänk om det skvallras om mig i butiken så att ingen längre vill hälsa. Jag blir utfryst, skvallret går från butik till butik och snart måste jag köpa mina fåtaliga varor på torget dit ryktet inte når.
Eller så låtsas jag bara i morgon att jag fått ögonkontakt, hälsar helt vardagligt, får ett förvånat och lite lättat hej? tillbaka och så är det över och jag slipper flytta ifrån stan. Vad som nu är att föredra.
Kommentarer
9 svar till ”Vardagsdramatik på Konsum”
Kära du, du måste prova att blinka lite uppskattande nästa gång. Vad är din blygsel mot känslan av att bli betraktad som en robot? Minns när jag som tonåring städade kontoret hos överläkaren på neurologen på Blocket i Lund och han aldrig noterade att jag ens kom in i rummet. Jag hade lust att spilla lite rengöringsmedel på hans ljusblåa mockasoffa bara för att väcka ngn reaktion.
I stället sa jag “Heeej” högt och tydligt när jag kom in (han ryckte till de första gångerna)men efter en månad så kunde han till och med le lite grand.
Reparera timingen med ett varmt “Tack ska du ha” så slipper du byta kö/stad
Jag som tänkte anamma ditt tips med rengöringsmedlet!
Åh vad jag känner igen känslan, av någon outgrundlig anledning vill jag att personen i kassan ska gilla mig. Helst av allt ska vi till och med “klicka lite” som om vi vore polare eller nåt.
Efter att ha jobbat på arlanda inom ett typ av serviceyrke så vet jag hur det är att möta otrevlighet. Numer försöker jag alltid att hälsa på städerskor, busschaufförer, kassörskor osv. Det skadar inte och det kanske gör dem en gnutta gladare, så det är win/win tycker jag.
Ingen värld fungerar med bara chefer, om fler bara förstod det skulle detta nog vara en trevligare värld att leva i.
Du får kompensera detta oöverstigliga problem genom att vara extra noga med att alltid, alltid vända varornas EAN-koder mot kassörskan:-)
Sånt ger bonuspoäng, ska du veta.
Mina problem är oftast sådana här, av en art att de kan avhandlas i ett Seinfeld-avsnitt. Med lite burkskratt bakom ryggen hade incidenten känts mindre allvarsam.
Även jag har ett yrke med vissa serviceinslag. Ytterst sällan stöter man på direkt otrevliga människor, men visst känns det bra att det dyker upp spontant trevliga personer ibland. Efter många år med detta inpå mig, har jag fått betydligt större respekt för andra servicemänniskor. Mer än en gång har jag från kundhåll tröstat / stöttat kassörskor som blivit illa behandlade. Men, jag är även rätt bra på att få som jag vill gentemot trilskande servicepersoner.
Under en av mina få något längre utlandsvistelser, insåg jag att detta med vardagstrivsel ofta är lättare för människor som lever i tätbefolkade områden. Om man lever tätt inpå andra vill man gärna få alla otaliga möten friktionsfria, utan att för den skull släppa vem som helst inpå livet. Vi svenskar är i själ och hjärta ett glesbygdsfolk (jag är det absolut, med hjärtat stora granskogar) men det är ganska lätt att träna upp sig en smula och smörja det vardagliga sociala maskineriet så att det liksom rullar lite tystare och trevligare.
åh, vad jag känner till det där desperata försöket att lägga all sin trevlighet och välvilja i ett kor “Japp!”
Idag hände samma sak på systembolaget! Nu kan jag inte gå dit heller!