Bebisen har börjat vänslas allvar. Det går till så att den rullar upp ögonen så att bara vitorna syns, öppnar munnen till ett vertikalt smalt ååååhhh, rosslar förtjust och dunkar sin panna mot min. Sen trycker bebisen sin öppna mun mot min och tuggar planlöst. Jag borde nog inte visat så många zombiefilmer på YouTube för den. Men bättre en vandöd bebis än ingen alls.
Det passar mig faktiskt att ha en liten myling i huset. Jag har alltid haft en dragning till det morbida; medan min syster prenumererade på Kalle Anka, fick jag Dracula. Och jag slog i min lekkamrat Claudia att de vita vinbär som växte i trädgårdens skuggigaste hörn var spöket av en röd vinbärsbuske som stått där tidigare. Och visst finns det något smått oroväckande hos vita vinbär? Det är som om de skimrande kärnorna i det transparenta albinofruktköttet i själva verket är organ som sakta, sakta pulserar om man bara har tålamod och iakttar tillräckligt länge. Små, små zombiefoster som vilar i svagt fluorescerande amnionvätska. Är det så här ektoplasma smakar?
Sen jag fick en låda med sommarens absolut sista likbleka spökbär av min mor har jag envetet smugit in dem i savorösa rätter. Att de likt röda vinbär är förnämliga till tjinuskisås visste jag ju redan. Först serverade jag dem med lättstekt lax, nättkokta gröna bönor och kaprismajonnäs med mycket dragon, vitlök samt några blad vardera av basilika och mynta. Det funkade fint med kaprisens blommighet – drivan av de skira vita vinbären tillförde syra och ersatte på så vis den snudd på obligatoriska citronklyftan.
Söndagens middag var än mer lyckad. Ja, den summerar elegant alla fördelar och fröjder med att ha en trädgård eftersom örter, blad och blomster finns i överflöd. Ett först lättrimmat, sedan ugnsbaat kallt kycklingbröst vilar på en gurk- och nykålsallad med bland annat jordnötter, dragon, mynta, purjo och lime. Vita vinbär i och på, förstås. Och så lite blomsterprakt i form av superaromatiska knoppar från söt tahibasilika och pepprig tagetes. Currysåsen som serverades till blev med hjälp av några små knep så god att jag snart måste blogga den.
Men du får bara receptet om du först berättar vad du gör med dina vita (eller för all del röda) vinbär. För visst är de en utmaning i köket?
PS. Jag hade visserligen lovat mig själv och dig att aldrig i livet bebisblogga. Men var av hjärtat är fullt, skvalar bloggen. Inget att göra åt. Det blir som det blir. Ombytlighet är mitt signum.
Kommentarer
26 svar till ”Vita vinbär: Ingrediensen från andra sidan”
Jag har stammat upp min vita vinbärsbuske för att få stora bär. Då blir de inte så många. Barnen får plocka – om de inte geggar ihop dem med sand till dockmat.
Jag gör sylt – på lika delar hallon, vinbär och jordgubbar. Inte så vansinnigt nytänkande kanske – men gott.
Jag älskar att ha mina till Pavlova. Maräng, glass/grädde, vinbär och kolasås. Tyvärr blir det inga vinbär nuförtiden, rådjuren äter upp alla knoppar och skott både på min vita och röda buske…
Numera har jag inga vinbär, tyvärr. Men på ett annat ställe där jag bodde gjorde jag alltid gelé på de svarta.
Vita vinbär hade vi hemma på gården där jag växte upp. Vi barn fick alltid höra att de vita var lite sällsynta och märkvärdiga på ngt vis, vi fick knappast inte äta dem från busken. Mamma gjorde alltid en fruktsallad med smala nätmelonklyftor och vita och röda vinbär i klasar, obligatorisk som dessert på kräftskivorna. Ja, det var på den tiden det fanns kräftor i sjön och ån hemma.
Jag minns att jag gjorde en snudd på förbjuden grej: ryckte upp en späd morot, ungefär som mitt barn-lillfinger i tjocklek och repade av en näve vita (säkert omogna) vinbär och åt detta samtidigt. Så otroligt gott ihop, den späda moroten med krispig sötma och lite jordknaster mellan tänderna ihop med de lite kärva bären. Prova!
Du får bebisblogga så mycket du vill!! det är roligt att läsa dig vad du än skriver!
Bebismys på dig!
På vinbärsfronten föredrar jag utan vidare krusning de svarta. De har väl dessutom något av ett världsrekord när det gäller mängden C-vitaminer?
De röda (våra vita vill sig aldrig) går mest till frysen — efter att årets behov av gelé har kokats.
Frusna, röda vinbär, snabbt mixade med en aning vaniljsocker, blir en underbar sorbet. Serveras med fördel med ett par bitar honungsmelon och lite lätt vispad grädde. Mums!
Jag lägger några bär i mitten av en mördegskaka och har lite riven vit choklad på. Det går inte åt så många bär, men det är kul med hallongrotteomväxling.
Anna: Om det med stammad avses en enda stam så råkar det vara vad rådjuren lämnade kvar efter sin attack.
Anne: En bra idé behöver inte vara en ny idé.
Hazelnut: Det låter genialiskt! det är faktiskt rå morot i salladen ovan, men att renodla det blir nog fantastiskt. Förresten har jag bakat på dig idag.
Lena: det kan gå hur som helst.
Björn. Välkommen din gamle räv, och tack för bra tips!
Malin: ett ord: Fantastiskt!
Röda vinbär och surkörsbär blir fantastiskt god saft. Svarta vinbär blir också saft. Varm svartvinbärssaft får barnen när vi dricker glögg. Men vita – vad gör man med dem? säger jag också.
Lisa: blev jag god? :-)
åh jag tycker det är jättemysigt att du bebisbloggar! mer! och framförallt kul att du fortsätter blogga!
jag har mina vinbär i en mörk chokladkaka med kolatopping. gott!
Jag har inga egna vita vinbär, men när jag en gång fick ett par liter gjorde jag vit vinbärsgelé, kändes på något sätt raffinerat och lyxigt. Gröna vinbär (smakar som svarta) tycker jag också är fascinerande, borde kanske skaffa en buske? För övrigt gör jag saft av röda. Men i år blev saften gelé och kommer inte ur flaskan!!! Har någon något tips på vad jag ska göra åt det???
Jag blandade hallon och röda vinbär till en marmelad. Det som man packar ihop hela sommaren i en burk!
klart att du ska bebisblogga om du känner för det, gärna blandat med matlagning såklart. Jag blev själv pappa för andra gånger för 1 vecka sedan och vet precis hur ens fokus ändras totalt. Men jag gillar verkligen ditt sätt att skriva ooch kommer att läsa det du skriver oavsett vad det är :)
Lycka till!
Vinbärsgele är faktiskt det enda jag kommer på. Annars äter jag dem bara som de är.
För övrigt du behöver inte be om ursäkt för att du bebisbloggar, det är trevligt när det är lite personligt också och inte bara matprat, särskilt när man följt den så länge.
Röda vinbär är helt klart det godaste bäret! Smulpaj med röda vinbär är fantastiskt. Annars är det gott med maräng och grädde.
Det är klart du ska fortsätta bebisblogga :-)
Röda och/eller vita vinbär med en maffig creme Anglais har jag svårt att motstå.
Jag brukar göra en vinbärspaj på röda vinbär, bör fungera lika fint med vita (som jag säkert mest kokat sylt på). Jag kockar ihop vinbären i kastrull medan jag förgräddar pajskalet, så att konsistensen inte blir för blöt på innanmätet. Vinbär, socker och kryddor (gärna kanel). Tar ut det förgräddade skalet, häller i vinbärskompotten (eller vad man nu vill kalla den), om deg blir över gör jag ett fint litet rutgaller ovanpå. Grädda i 15-20min tills det gojsat ihop och bubblar (175-200’C).
Hazelnut: Du blev till den godaste kaka jag bakat.
issi: Vänta tills jag bebisbajsbloggar!
ic: Lägg flaskan i riktigt hett vatten länge så blir den nog lös och kan hällas upp på burkar så att den kan stelna om.
carina: Poesi! Synd att mina bär är slut.
Jonas: Har bara en sak att säga: Puss!
Ida: maräng, så klart. Hur kunde jag glömma?
Niklas: Bra där!
Emil O. Men pajer är svåra att bevara …
Usch vilken ångest jag får, har ett paket med både vita och röda vinbär i frysen. Som min mamma plockat dessutom! Jag har noll kreativitet vad gäller vinbär och varje gång jag öppnar frysen ligger de där och tittar på mig. Gissar att de blir ingredienser i en smoothie till slut, (what a waste) man kanju hitta på såna här kluriga grejer istället!
Lisa: Den pajen behövs inte sparas, den äts upp. Bär sparas ju i frysen där de håller forever så det är nog lugnt. Men pajen blir ganska fast i konsistens så den går utmärkt att flytta med sig, som bjudpaj eller så.
Therese: Prova att lägga dem halvtinade i en kycklingsallad med currysås. Eller lägg på en bit getost. Mina favoriter hittills.
Emil O: Tyvärr gillar jag inte paj. Alls. Om det inte är min man som bakar och då tar den typ en dag att laga pga pajdegen som ska trixas med.
Haha! Får du in bäbisen i såna där kopplingar till ämnet – kör i vind! Myling … Fint.
Vinbärsbarnet, alltså barnbarnet, har en klar föreställning om hur de vita, röda och svarta ska anrättas. Inte alls!
När man är sju månader och får sitta på mormors arm eftersom de egna benen ännu inte räcker till, och får sambandet klart för sig – de där runda sakerna som växer i buskagen är desamma som mormor klämmer sönder i ens mun, där det blir det en explosion av smaker.
Ivrigt deltar hon i jakten på det ätbara. Pekar med fingret och säger “Dä, dä”, vilket bekräftar min teori om människan som samlare. Och eftersom hon inga tänder har nöjer hon sig med inkråmet, gapar lyckligt när ett litet bär kläms ihop nära den lilla munnen. Mormor får nöja sig med skalen – men onekligen finns det smak i dem också. Om inte annat mängder av fibrer:-)
sylt! mest för att den blir snygg http://smetan.wordpress.com/2010/08/05/vitvinbarssylt
m: Långsökt är mitt mellannamn!
Mimmi: Åh, vad fint berättat!
smetan: Spöksylt FTW!