Min lokala fårhage bjöd ikväll på en oväntad överraskning. Har våren verkligen gått så långt? Jag gick mig ut för en nässelraid men kom hem med löktrav.
Löktravens släktnamn är Alliaria, en böjning av löksläktets Allium. Helt klart är namnet en eftergift åt den vitlökssmak som förenar löktraven med många av lökväxterna. Samtidigt finns i löktravens blad en svagt näspepprig arom som skvallrar om släktskap med senaps- och kålväxterna, en arom som verkligen slår igenom i roten som är minst lika potent och tårdrivande som pepparroten.
Det är nu och en tid framöver löktraven är som bäst, innan de nässellikt formade bladen börjar utvecklas; det är de mjälla hästskoformade bladen som har den tydligaste vitlökssmaken. Aromerna är känsliga för värme så den lämpar sig bäst för kallt bruk, i pesto och andra kalla såser. Fast det är som smaksättare av smör jag gillar den bäst. Vispa rumstempererat smör och rör sedan ner mortlade sköljda blad av löktrav och balansera med så mycket salt just du gillar. Vitlökssmaken är mycket tydlig och lever länge i munnen, svärmor ville beskriva smaken som en blandning av persilja och gräslök. På nyrostat bröd är smöret nästan löjligt gott, och till grillad eller stekt fisk har man svårt att tänka sig nåt bättre.
Vitlökssmak kommer verkligen i olika skepnader, så aparta som klyfta, blad och svamp. Nån där uppe (eller där nere) vill verkligen att vi skall drabbas av den.
Kommentarer
6 svar till ”Vitlök på låtsas – igen”
“Skuggig mark, i lundar, busksnår och trädgårdar”
Fint, då ska jag leta i helgen
Den är inte ovanlig som tur är. Ett tips för stockholmsläsare är att kolla runt gärdets tbanestation, där har jag sett en hel del. Där den finns, där finns den i massor.
Den är inte så lätt att se så här tidigt om man inte minns var den växte förra året. Hästskobladen är små och oansenliga. Så kolla noga under träd och i kanten av rabatter.
Hm, det kan vara sådant som vi har rätt mycket av längs vår skuggiga väg. Ska knipsa av ett par blad och kolla efter vitlöksaromer. Men antagligen är det något oätligt.
För övrigt höll min kinesiska kollega på att köra vår brukare (alltså henne vi är assistenter åt) i diket när jag plockade och berättade om nässlor, kirskål och maskrosbladens kulinariska användningsområden. Hon blev väldigt fascinerad!
Inte alls omöjligt. På promenad hem från jobbet tog jag en annan väg och jag såg löktrav lite här och var. Den är på G nu.
Det finns en del växter som trivs på samma ställen som har liknande blad, men de har inte alls samma lukt. Nej, man kan knappast ta fel.
Oj oj, som lillan brukar säga. Jag gjorde precis en äggröra på löktravssmöret. Den som inte provar detta kommer att på sin dödsbädd att ha levt ett onödigt fattigt liv.