Vuxensaft, på maskrosor

En stor korg, bräddfull av nyplockade maskrosor är ett fototillfälle som inte får missas, men givetvis missade jag det ändå. Så här sitter jag nu med ett glas nygjord maskrossaft framför mig men utan en enda bild att illustrera det kommande inlägget med. Att flika in ett foto av fem saftflaskor känns i sammanhanget rätt meningslöst, så jag avstår. Det tog förresten inte så lång tid att fylla den där korgen, långt ifrån de timmar som jag hade fasat för. Mitten av maj är maskrosornas tid och varje oklippt gräsmatta svämmar över av gult. Dessutom fick jag till slut hjälp av fyra ivriga barnanävar och två sambohänder. Att fylla korgen var enkelt, hur det var att rensa eländet går jag inte ens in på.

Jag vet inte vilka arter av maskros jag plockade. Visste ni att det finns ett tusental arter bara i Sverige? De bildar notoriskt svårgenomträngliga komplex som en botaniker antingen hatar eller gör sig en karriär inom och kan föröka sig lite som det passar för stunden. Maskrosen är en vedertagen metafor för att överleva kärva förhållanden, och när den överlevt öppnar den sin blomma mot solen och jublar. Så småningom är det väl kackerlackor och maskrosor som delar upp landhavet sinsemellan, när konkurrensen från andra, malligare arter falnat.

För att göra saften följde jag det recept som kan hittas här, och jag blir bara mer och mer nöjd över resultatet. Saften är gyllengul och smakar sol och honung. Jag tror inte att det är så noga med att rensa bort varenda grönt holkfjäll, det gjorde åtminstone inte jag. Snarare än att göra den bitter eller besk gav det saften en skön vuxensmak som minskar risken för att den blir jolmig och trist. Den skall serveras iskall, och låt barnen få hallonsaft istället.

Apropå ingenting så är vårmusseronerna på G, jag såg de första växa runt en poppel nu i eftermiddags!