Om vi firar Valentin? Njae, inte speciellt. Jag och min man har varit ihop i tolv år och efter de första årens halvdana försök att trumfa den andra med rosbuketter lade vi ner alltihop. Ändå uppmärksammas Alla hjärtans dag mer än någonsin här hemma och det beror på barnen.
För på dagis har de hjärtfest, i skolan ljudar de till h-j-ä-r-t-a och vi blir avundsvärt lovebombade med egentillverkade valentinkort vid frukosten. Så för att inte vara en total glädjedödare fick alla var sitt chokladhjärta i röd stanniol i morse.
Annars har jag inget emot om andra firar. Vi mår nog bra av lite rosenrött så här års, på samma sätt som det färgsprakande Halloweenfirandet har piggat upp det ruggigaste höstdiset med sin mat och sin värme. Dessutom tycker jag att Alla hjärtans dag är utmärkt att koppla till kampanjerna för Rättvisemärkt choklad och rosor.
Men i smyg har jag närt en önskan om ett experiment i några år. Ett ganska nördigt sådant, men inte desto mindre har jag velat provlaga vaktlar i rosenbladssås, så som Tita gör av den bukett hon fått av sin älskade svåger Pedro i den mexikanska boken Kärlek het som chili. Honom som hon aldrig kan få men som hon lagar mat åt efter devisen “vägen till mannens hjärta går via magen”.
Men så lyckas Tita sticka sig på en rosentagg och blodsdroppen i maten gör att alla får dåndimpen av lust, uthuset fattar eld, den yngre systern svettas skära rosendroppar och rymmer spritt språngande naken från föräldrahemmet med en revolutionär.
Står det i en bok att ett recept ska vara det godaste romanpersonen någonsin smakat blir man ju så klart nyfiken, även om det kanske bara är en litterär fantasi. Så jag provade idag att laga utifrån boken. Mängder och annat stämde inte alls och fick skrivas om. Vinet är till exempel ett tillägg från mig och jag har nog halverat mängden honung och anis.
Om det blev gott? Ja, det tycker jag nog, och roligt hade jag. Den maxade effekten har förvisso uteblivit, det måste nog ha berott på att jag inte lyckats få tag på de vaniljliknande pithayablommor som receptet egentligen föreskrev…
Vaktlar i rosenbladssås
Receptmakare: Anna Billing efter laura esquivel
Portioner: 4
Tid: 50 min
Jag gick ut stenhårt och provade följa receptet, men nej, det fick skrivas om. Med halva mängden kryddor och en skvätt vitt vin lyfte det dock betänkligt. Rosorna ska vara rättvisemärkta. Av princip och för att minska mängden bekämpningsmedel.
- 4 st urbenade vaktlar (600 g)
- 10 st rättvisemärktrosor
- 100 g kastanjer (färdiga, vacuumförp)
- 2 vitlöksklyftor
- 1 nypa stötta anisfrön
- 1 msk honung
- 2 msk smör
- 2,5 dl vitt vin
- 1 msk rosenvatten
- Salt och svartpeppar
- Rensa rosorna och blötlägg alla blombladen i rikligt med kallt vatten en stund. Tvätta bladen, byt vatten och skölj på nytt. Låt dem rinna av, gärna i en salladsslunga.
- Bind under tiden upp vaktlarna så att de håller formen.
- Värm en klick smör i en traktörpanna eller tjockbottnad vid gryta och bryn vaklarna jämnt runt om. Salta och peppra. Ta upp vaktlarna och håll dem varma medan du gör färdigt såsen.
- Mixa kastanjerna till smulor med en stavmixer och gå sedan över rosenbladen lite grovt. Spara en liten näve blomblad till garneringen.
- Hacka vitlöken fint och stek den i skyn efter vaktlarna. Tillsätt honungen, stött anis, kastanjerna och rosorna och fräs med en klick smör.
- Fyll på med vitt vin och sjud några minuter. Sila bort rosenhacket genom en sil. Tillsätt rosenvattnet och smaka av såsen med salt och svartpeppar.
- Lägg fåglarna i en trång tjockbottnad gryta. Slå över såsen och låt vaktlarna puttra i cirka tjugo minuter. Servera med ett gott ris och grönsallad till någon du tycker riktigt mycket om.
Kommentarer
17 svar till ”Mexikansk afrodisiaka: Vaktlar i rosenblad”
Underbart! Gissa vem som fick lust att också testa. Har inte läst boken men såg filmen när det begav sig, och just den där lustscenen är nästan den enda jag minns.
Hjälp vad jag blir impad av dina projekt! Boken är riktigt gullig och klart bättre matporr än den smetiga Chocolat. Några smakkommentarer: Det lustiga är att stjärnanisfrön är i stort sett smaklösa, det är i själva frökapseln smaken sitter, precis som i sichuanpeppar. Jag vet av bitter erfarenhet sen jag bekantade mig med kryddan på 80-talet och tillbringade evigheter med att få ur fröna för att baka en riktigt smaklös kaka. Sen är det väldigt få rosor som ger smak.Förmodligen inte de rättvisemärkta även om de är grymt snygga. Vad tror du om att prova med vresrosor i sommar (och bjuda mig)? :-)
En del rosor i persisk matlagning också.
Vilken förtjusande och brilliant idé! Den filmen har etsat sig in i mitt huvud. Känner att jag måste se eller läsa om den och gissa vad jag ska studera extra noga….recepten!
Det var lite skillnad mot de härskna skulor som Sjuchov fick stå ut med! :)
Bendel och Madeleine: Boken är kul och innehåller en hel del recept, eller rättare sagt receptskisser. De behöver omarbetas lite.Förutom vaktlrna bjuds det bl a fylld poblanochili i valnötssås, grytan champandongo, oxsvanssoppa, och kalkon i molesås med mandel och sesamfrö.
Lisa: Tacksam för lite anistips! Receptet angav 2 msk anis, men det tyckte jag verkade väldigt mycket. Hade bara stjärnanis hemma och fegade medvetet ur för att inte anisen skulle ta över helt. Hur mycket vanlig anis tror du, 1 krm?
Vad gäller rosorna så finns den starkaste rossmaken/doften just i persiska rosor, som Jessika sa. Jag rafsade fram Lars Åke Gustafssons eminenta lexikon i två delar för att friska upp minnet: som Rose de Rescht, Ispahan och Gloire de Guilan stammar just från persiska rosor och i Bulgarien används ofta Trigintipetala.
Jag har ingen av dem, men ett tjugotal andra gammeldags sorter växer i trädgården, så det är bara att prova loss i sommar ;-)
Åh, så inspirerande! Man kanske skulle läsa boken igen och faktiskt laga något den här gången? När jag läste boken sist var jag nätt och jämnt tonårig och bodde på totalt fel ställe för att köpa ovanliga ingredienser. Men nu vore det möjligt… :)
Malin: Den där ingrediensen pithaya har jag inte lyckats få fram. Det är ju inte frukterna som avses utan blommorna. Kanske borde ersatt den med vanilj?
Peter: Ack den arme Sjuchov…
Borgeby kryddgård har torkade rosenblad om man inte hittar rättvisemärkta sådana att ha i maten ;)
Ah, deras kryddor säljer vi i butiken, de ligger nästgårds. Får ta dem nästa gång – eller gången efter vresrosorna ;-)
Tack för pepparkvarnen! Den är jättefin, håller just på att bestämma mig för om den ska få mala kardemumma (om det går) eller vitpeppar… Kardemummakvarn känns ju helt rätt såhär i semmeltider!
Gud så romantiskt, dej skulle man vara gift med! Vore jättetrevligt med lunch. Nästa vecka kan jag onsdag, ev tisdag eller fredag också.
Det var synd det, för det är just pitahayan i kombination med lite lime som ger den speciella karaktären på denna rätten. Hela mängden kryddor, och absolut inget vin ;-)
Kalle: Jag får göra om den med riktiga grejor, känner jag. Då kan jag dessutom hälla i mig vinet själv istället! Lime står det inget om i receptet, men den tillför väl den där syran jag tyckte mig sakna. Så 2 msk anisfrön är att rekommendera? Hmmm ska tänka på det… tack för input.
Din mat är som poesi.