Arketypisk lunch på Grands Veranda

Det finns saker som känns beständiga. Grands Veranda är en sådan institution.

Först går man igenom den pampiga, tunga och imponerande lobbyn. Sedan kommer man in i den långsmala, blonda matsalen med sin strama, klassiskt eleganta inredning som badar i ljus från de heltäckande fönstren som bjuder en fantastisk utsikt över Strömmen, Slottet och waxholmsbåtarna. Hovmästare och servitörer i sin manglade svartvita uniform är sådär exakt korrekta, professionella men med en avspändhet och charm som bara kommer av lång erfarenhet och yrkeskunnande. Man brukar önska att väggar kunde tala, men om servisen på Verandan fick berätta så skulle jag vika en veckända. För mig är Verandan med sin stil och personal arketypen för en finare matsal i den klassiska skolan. Sådana som nästan inte finns längre.

När jag är i Stockholm och har råd och tillfälle så har jag en tradition; jag äter lunch på Verandan. Alltid samma sak. Jag beställer ett glas champagne och en wallenbergare. Solen skiner alltid, precis som idag när det åter var dags.

Även om man kommer ensam till den vackra matsalen blir man välkomnad och känner sig lite speciell. Bara att sitta vid den manglade linneduken och smutta på den svala champagnen är en njutning i sig. Underhållning saknas inte. Att studera den tysta koreografin som serveringspersonalen utför räcker för mig. Annars konkurrerar utsikten och de övriga gästerna som är en spännande blandning av välbeställda turister, affärsfolk samt hel- och halvkändisar om uppmärksamheten.

Wallenbergaren som serveras är vad alla andra kalvfärsbiffar med potatismos har att mäta sig emot. Den gyllene biffen har en nästan frasig, något seg stekyta och ett inre som är ljus, mild och smakrik och ett under av luftighet. Serverad med rårörda lingon i perfekt balans mellan syra, sötma och beska, skirat smör, gröna, spröda ärtor och en potatispuré mättad med smör till det omöjligas gräns. Rena, lätta, milda och trygga smaker som slipats till perfektion genom decennier. Kombinationen med en fruktig, frisk och pärlande champagne är perfekt. Verandans kalvfärsbiff är arketypen för en wallenbergare.

En lunch på detta sätt på Grands Veranda är något man lever på länge. Man mår bra i själen och magen. Nästan som en kulturupplevelse, spabehandling och gastronomisk kick på en och samma gång. Jag rekommenderar alla att uppleva detta. Det är ingen billig lunch. Men som jämförelse får man för motsvarande summa en hyfsad bag-in-box och en biobiljett. Verandan minns du länge efter att den sura eftersmaken av vinet försvunnit och intrigen i filmen är glömd.