Kan man kalla en mjölkörtsinfusion för te? Berätta om ditt eget temakande. Gör du örtteer själv, och har tips och tekniker att dela med dig av? Sitter du på originalreceptet för Koporje-teet? Tycker du att mjölkörten är fin? Ordet är fritt.
Skrivet av
Kan man kalla en mjölkörtsinfusion för te? Berätta om ditt eget temakande. Gör du örtteer själv, och har tips och tekniker att dela med dig av? Sitter du på originalreceptet för Koporje-teet? Tycker du att mjölkörten är fin? Ordet är fritt.
Kommentarer
33 svar till ”Artikeldiskussion: Den bedrägliga mjölkörten”
jag vet inte om du är ett geni eller galen. Men det ena brukar ju sällan utelsuta det andra.
Galenskapen håller åtminstone många med om fullt ut. Det andra väntar vi med tills ni smakat på teet.
Kul! Jag ser genast framför mig hur du i nästa andetag lyckas övertyga oss om att cikoriasurrogat är godare än bönkaffe!
Jag har verkligen letat efter cikoria men inte hittat! Fast…snart kommer ekollonen… :)
Oh mjölkörtste! Jag tänker på den berättelsen varje gång jag ser mjölkörten. Tänk, det låter som om min pappa inte utökade historian alls när han berättade för mig. B-)
Amelie: jag tänkte samma sak till en början. Det här måste väl vara påhittat? En hel by som odlar och producerar te på ogräs? Dessutom kallas det ibland “Ivan-te”…
Har du smakat te på mjölkört någon gång?
Tja, om själva bluffen är en bluff så fick de mig i alla fall. Men teet funkar ju. :)
Du har inga planer på att utvidga produktionen? det finns nog ett antal tenördar (typ jag :-)) och lokalodlatromantiserande krogar som kan tänka sig att köpa…
G, blir du inte sugen på att gå ut och plocka mjölkört och experimentera fram ett eget te? Jag har misslyckats! :)
Vi får se nästa år när mjölkörten är späd igen om jag kan få till nåt riktigt bra som jag kan dela med mig av. Jag hade en del bra omgångar redan i sommar men kvaliteten var ojämn.
Mycket bra artikel!
Tack för uppskattningen, Svante!
Du kan kolla efter cikoria på amerikanska specialsajter. Och mjölkörts”te”. Not so much.
Jag är oolong-fanast. Å andra sidan så är te en infusion av blad, och de bladen kan ju vara vad som helst (i princip), även om jag kanske ine skulle kalla det för ja, te.
Jessika, jag stötte och blötte det där med Lisa under arbetet med artikeln. Det är ett moras.
Men “te” används även i överförd betydelse på drycker som bereds genom att blad får dra i varmt (inte kokande) vatten. Kokar det blir det en dekokt. Infusion, som är det korrekta, leder tankarna nån helt annanstans. Så i linje med myntate, örtte, roiboste etc. tycker jag att jag står torrskodd med “mjölkörtste”, och sammanhanget pekar ut vad som gäller där det är tveksamt.
Dessutom, “te”? Menas plantan, bladen, de förädlade bladen eller drycken? I en artikel där alla fyra varianter dyker upp + mjölkörten i sig fick jag slå knut på mig själv för att inte virra till det. Tack för befogad kritik där, Lisa.
Jag gillar också oolong. Och pu’er. Och en påse Earl Grey ibland!
Cikorian förresten, jag har sett den i mängder i sommar, men bara när jag kört bil. Och inte här i mina plocktrakter.
Till nästa år, eller som test kanske redan i år, tänkte jag ge mig på älggräset också. Har ni några andra förslag på blad med fusktepotential?
Jessika: Jag håller med dig om användandet av begreppet “te”. Du anar inte vad vi diskuterade terminologin. Jag anser att “mjölkörtste” snarast är ett te smaksatt med mjölkört. Typ kanelte, men Peter var så envis, så envis ;-)
Underbart nördigt! Jag har inte mycket att tillföra, annat än att mjölkört i min (jämtländska?) värld i alla tider gått under namnet “grisblomma”.
Ett te smaksatt med mjölkört, det är Koporje-te det. ;)
Vem skulle vilja läsa om en mjölkörtsinfusion? OK, möjligen de mest ambitiösa av praktikanterna på F&L då…
Grisblomma, underbart… Tror att jag hört nåt liknande av nån annan. Min svärmor gav mig “malmöka”, etymologin i det är nog inte självklar för en sörlänning.
Jag åt bl.a stekt mjölkört (maitohorsma) på Juuri i Helsingfors i somras. Mer intressant på menyn än i munnen, men hur skulle man kunna motstå att beställa smakbiten för ynka 4€. Det var en mindre bukett med både blommor, stjälk och blad, som snabbt stekts – smakade just som snabbstekta gröna blad eller sallad. Mer lyckad var då grönsalladen med bl.a daggkåpa och harsyra som kom med den (för stora) konfiterade grisnacken.
Sjukt nördig artikel för övrig, all heder!
Gör jag te (nu dividerar vi inte om definitionen längre) på de gröna bladen smakar det riktigt grönt, dovt, nästan huvudvärksframkallande. Kan tänka mig att de stekta toppskotten smakade något liknande.
Harsyran till den smältande grisnacken låter klockrent!
Japp – klorofyll-smaken dominerade men utan överdriven beska som annars vilda växter gärna har. Kan tänka mig att den vore utmärkt med lite pressad citron till tex grillad aborre.
Här finns cikoria: http://www.sweetmarias.com/coffee.other.chicory.php
De accepterar beställningar från hela världen.
Om “te”. Jag är ju, dessvärre, väl förtrogen med den medicinska definitionen av infusion, d v s vätska som tillförs kroppen intravenöst (dropp).
När det gäller te, som i te typ oolong-te, så används ju de flesta delarna. Eller de flesta delarna KAN användas även om man inte gör det. Te-kunskap är i sig en hel vetenskap med skillnaden mellan fermentering, toppskott, inte toppskott och vad som egentligen utgör te som i te.
Jessika: i de här försöken använde jag späda, mörkt gröna blad från icke-blommande mjölkört, sådan som stått i skugga hela sitt liv. De som står i brännande sol blir snabbt grova. Till nästa år kommer jag att göra minst ett försök med att bara ta med toppskott.
Det finns så mycket att experimentera med!
Jag använder bara torkade mjölkörtsblad, behandlar dem inte på något annat sätt. När jag skall göra mig en kopp te lägger jag dem i varmt vatten, låter dra, sötar sedan med honung eller agavesirap. Det tycker jag är jättegott (och enkelt).
Susanna, hur skulle du beskriva smaken på ditt te?
Nästa gång du plockar blad, krossa dem genom att rulla bladen mellan händerna innan du lägger dem på tork. Det är inte mycket extra jobb, och borde göra en stor skillnad.
Apropå det man ska/kan kalla saker så har jag en förkärlek för det som kallas black grass jelly. Black grass (mesona chinensis) är en del av myntafamiljen och man kokar dess blad och stjälkar som man först låter oxidera en aning. Särskilt “gräsigt” vet jag inte om jag skulle kalla det.
Jag gillar det starkt men det har visat sig lite svårt att få tag på. Kallas visserligen leaf jelly och de är kanske mer rättvisande. Gelén får man inte av gräset i sig, det måste kokas med lite stärkelse och bikarbonat för att det ska funka som gelé.
Vill bara tacka för en spännande artikel, trots att jag bara dricker te när jag är sjuk (förutom lapsang souchong som jag gärna dricker frisk).
Johan: du kan alltid blanda ut med mjölkört. Om ryssarna gjorde det kan det inte vara helt fel. :)
Jag ska faktiskt testa. Kanske kan få mig att gilla te. Har du nåt kaffesubstitut på lager också, så bara fram med det.
Jag skall testa att krossa bladen innan jag torkar dem nästa gång. Skall bli spännande att jämföra. När jag kokar te på blad jag bara torkat (obehandlat) smakar det lite åt sjögräs-hållet eller som om man skulle dricka vatten från en damm – kanske inte låter så aptitligt men ändå en smak jag gillar.
Susanna: Bara torkade blad ger ett väldigt rått te i jämförelse med om det förädlas på något sätt. Men ibland är det just det råa man vill åt, förstås.
En lätt o(rela)te(rad) kommentar är att det inte bara finns vackert rosa mjölkört, min far har hittat vit och spritt i sin trädgård…
Annica, jag har också hittat en variant med påfallande vitblekta blommor, samtidigt som blomskaftet fortfarande var grisrosa. Mycket vacker var den.
Man kan odla kaffe som krukväxt och använda bladen som tesurrogat. Man får vara lite försiktig med köpeplantor eftersom det används mycket gift i den hanteringen.
Några bönor kan man knappast räkna med. Efter tio år har jag endast fått sexton bönor det enda året jag fick några. Knappast så det räcker till en liten moccakaffe alltså. Frukten, “kaffekörsbär” var söt.
Bladen är rika på koffein och smakar torkade som ett vanligt grönt te fast kanske lite beskare. Om man fermenterar så blir det ett brunt resultat som jag nästan omöjligt skulle kunna skilja från “äkta” vara.