Är det skillnad på salt och salt? Och vilken är din favorit? Fleur de sel, koshersalt, himalayasalt eller rött salt från Hawaii? Nörda loss i diskussionen nedan.
Skrivet av
Är det skillnad på salt och salt? Och vilken är din favorit? Fleur de sel, koshersalt, himalayasalt eller rött salt från Hawaii? Nörda loss i diskussionen nedan.
Kommentarer
35 svar till ”Artikeldiskussion: Lyxsalter”
Förstår jag dig rätt LFW så anser även du att flingsalt är till att ha på mat inte i. D.v.s. när utseende och struktur, inte bara kemisk sammansättning, har betydelse.
Är det fler än jag som upplever en svag söt ton när saltflingor kommer på tungan (till skillnad från finkornigt salt)? Inbillning? Kanske. Det är ju svårt att blindtesta ifall det är så att det beror på strukturen. Den är ju svår att dölja om den inte ska tas bort och då testar man den ju inte… men det är ju å andra sidan inte så relevant kanske eftersom jag upplever det så och det är ju det som räknas.
Med anledning av saltdiskussionen ber jag få meddela att saltgurkorna blev fina i år oxå även om de skivade var på gränsen till för salta tillochmed för min saltgurksälskande fru.
Nybakt+leverpastej+saltgurka enkelt nam-nam
Sånt där svart salt som man kan köpa i indiska affärer är väldigt gott på löskokta ägg.
Helena: Du påstår hela tiden att du ine är matnörd, men du är genomskådad! Det kommer snart en artikel om svart salt också!
Maldonsalt är en höjdare ifall man bara vill salta mer, men det är ju svårt det där. Varje salt har ju sin rätta plats. Himalayasalt är snyggast (och nyttigast tydligen), salt med smak kan ockås kännas sådär underbart att ha i en liten fin skål. Vanliga saltkorn är definitivt bäst i stuvade makaroner …
Svart salt – visste inte ens att det fanns. Ser fram emot inlägget!
Anna: Läs artiekln. Himalayasalt är en cyniskt marknadsförd bluff och bör bojkottas.
jag gillar ju allt som smakar rök så det där nya rökta saltet (santa maria?) är okej, fast det luktar mer än det smakar. Annars kör vi herbamare/trocomare örtsalt till ALLT, även om sexåringen ibland blir specifik och säger “kan jag få salt? Alltså – VITT salt.” när han ledsnar på örtsaltet.
Jättebra artikel – jag gillar speciellt hänvisningarna till blindtesten. Mer sånt!
Svante: Har tyvärr inga referenser på nätet men ett test finns i boken It Must Have been Something I Ate. Många tester har gjort men få av dem är blindtester. Vi gjorde an halvhjärtad och jag inbillar mig att det fanns vissa skillnader på rent saltvatten. Men i matlagning kan jag inte tänka mig att det märks skillad.
Okej, jag får väl ta och erkänna nu då. Vad roligt med en artikel om svart salt!
Grejen med salt är att salthalt och fördelning av salt i mat är så sjukt viktigt för helhetsintrycket av en rätt. Få saker gör en maträtt så mycket nytta som rätt saltmängd. Kanske därför som nörderierna kring salt spejsat iväg så mycket. Men det handlar nästan bara om struktur och fördelning, mycket lite om saltets “smak”, precis som Lisa säger. Jag gillar personligen mer rätter där saltet kommer i muka fina saltflingor än när det är antingen helt jämnt fördelat eller när det är för stora steniga flingor i för spridd fördelning.
Hur maten är saltad är sjukt viktigt, men konsistensen och mineralens struktur avgör. Själv har jag fallit för det australiensiska saltet Horizon som jag tycker har lagom små flingsaltkristaller med rätt känsla av fuktighet. Klår Maldon tycker jag. Sedan kan jag inte låta bli att vara svag för gråaktigt fleur de sel från Camargue med lite lavendelfjun i. Jag vet, det är inte värt sin peng – men vad fan, det är mest en estetisk snobbfetischism.
Är man seriös tillverkar man väl sitt eget salt, eller?
På Kunskapskanalen visade de förra veckan hur man gör. När den brittiska saltindustrin kom igång för tusen år sedan fyllde man ett kärl med havsvatten, tände en låga under och när det kokade skedade man upp saltet. Vem här blir först att testa detta?
Till vanlig matlagning använder jag finkornigt havssalt mest för att det känns lite lyxigare än Jozos, som för mig klingar skolbespisning.
Annars tror jag inte att man kan känna någon skillnad på salt och salt, i alla fall inte i smaken. Salt är ju först och främst natriumklorid och det är det som triggar smaklökarna på tungan. Jag tror inte att de spårämnen av andra mineraler som finns i vissa saltsorter skulle påverka smaken märkbart.
Alla andra livsmedel vi använder är ju mer komplexa än salt: Från socker, som är en större molekyl än salt, till en så självklar krydda som peppar som innehåller massor av olika komplexa molekyler i varierande mängder.
Alltså, kort sagt: Natriumklorid är alltid natriumklorid. För mig är det snarare finkornighet och utseende som avgör vilket salt man har till vad.
mitt favoritsalt är det som stannar kvar på min fru när hon badat i kattegatt. inga pussytor smakar godare än de !
jag rekommenderar varmt boken SALT av mark kurlansky. en mkt fascinerande bok om hur viktig saltet varit genom HELA världshistorien. kostar bara 41 kr på http://www.bokus.se. lite pengar för SÅ MYCKET salt
Jag ska nog konsultera min fyraåriga dotter för ett expertutlåtande om bästa saltet. Frågar man henne om vad det godaste som finns är svarar hon herbamare, sardeller eller soja.
Håller med Henrik, boken “Salt” är fantastisk.
Egentligen borde jag väl vara litet franskchauvinistisk och säga att inget klår fleur de sel, men jag tycker faktiskt allra bäst om Maldon (av de sorter jag provat), eftersom jag tycker att de tunna flingorna är snällare mot tungan samtidigt som de fördelar saltsmaken på ett annat sätt en fleur de sel.
I pastavattnet kör jag alltid grovt, grått havssalt från franska Atlantkusten. Det sägs att det ska vara mycket nyttigare, fullproppat med spårämnen och jag-vet-inte-vad, men jag tror egentligen att det jag gillar är känslan när jag skopar upp det med fingrarna ur burken.
Ok, det här känns som en konstig fråga men jag har aldrig själv kommit fram till ett bra svar på. Är det Na+ eller Cl- som ger saltsmaken? Eller är det kombinationen? Ammoniumklorid smakar ju salt fast ändå inte som salt. Kaliumklorid smakar mindre salt. Natriumnitrat, smakar det salt? Kan det vara lösligheten, elektronegativiteten eller jonstorleken som är nyckeln?
Ja, det är sånt man kan ligga och tänka på mitt i natten om man inte läst tillräckligt med kemi. Det här får jag ta och reda ut en gång för alla. Google is my friend.
Så svårt var det.
Barinaga, Marcia. 1991. The secret of saltiness: Virginia researchers solve the mystery of why sodium chloride goes better on pretzels than sodium acetate does. Science, 254: 654-655.
Jag kan fortfarande känna snålvattnet rinna till vid tanken på det salt som jag fick till pinfärsk tempura i Kyoto för sisådär 4 år sedan. Nästan pulveraktigt havssalt och så gott att jag höll på att få dåndimpen. Så nog är det skillnad på salt och salt alltid!
Moster Mysko: Herbamare är saltets popcorn. Inte godis, inte snacks, inte mat. Onyttigt men nyttigare än annat onyttigt och tillräckligt gott för att vara syndigt. Jag använder det som ett mellanting, när jag inte kan bestämma om jag ska krydda med grönsaksbuljong eller salt. En sorts Aromat för något mer nogräknade!
Själv fick jag för en tid sedan svart och brunt “Hawaiianskt vulkan/ler-salt”. Bägge två är roliga och vackra i kryddhyllan och jag gillar den lite steniga strukturen på mitt lavasalt. Det är fantastiskt gott på grillrätter, på sallad och till fin fisk, men kanske inte direkt det jag har i pastavattnet…
Är det placebo att tro att det är godare än jozo? Jag vet inte, men jag gillar liksom de lite större “klumparna” av vulkansaltet. Och så förstås att det är rätt rock n roll med svart salt!
I mitt kök på jobbet använder jag nästan uteslutande det billigaste saltet jag kan få tag på, utom när jag skall göra något snyggt till t.ex. julbord eller påskbuffe eller liknande, då jag köper maldon-pannsalt. Det tycker jag är tjusigt, för att det är vackert flakigt flingigt.
Sedan har vi ju jodbristen, som leder till struma. Den är en realitet i stora delar av världens inland, och var det i Sveriges inland också, ända tills de började tillsätta jod i saltet. Alla som inte äter rikligt med havsfisk behöver nog äta lite salt med artificiellt jod i. Det vill säga INTE snobbsalt.
Se här WHO:s länk om jodbrist: världens vanligaste näringsbrist som leder till järnskador, och den mest lättåtgärdade av alla. Det är bara att äta vanligt, billigt salt.
http://www.who.int/nutrition/topics/idd/en/index.html
Men är det inte lite korkat att berika salt som ju faktiskt är något vi bör undvika så mycket som möjligt?
Nu vet ju jag att det är svårt att berika annat pga tekniska skäl eftersom jag skrivit om det i en annan artikel. Det viktiga är kanske att industrin använder jodberikat salt eftersom vi bör hålla igen på saltandet hemma. Svenska får ju i sig nästan allt salt från färdiga produkter.
Nu är det lite som att vitaminberika vitt mjöl och sen jämställa berikningen med naturligt förekommande vitaminer.
Jag tror inte man ska undvika salt så mycket som möjligt. Det finns folk som dör eller åtminstone blir akut mycket allvarligt sjuka av vattenförgiftning (=saltbrist). Det var temanummer om det i Läkartidningen för några veckor sedan. De drabbade var spinning-cyklister offer för “hälso”-propagandan att man ska bälga i sig vatten hela tiden. Och kor får ju en saltsten att slicka på! Målsättningen måste vara att äta lagom mycket salt, i relation till hur mycket man svettas och hur mycket vätska man dricker.
Skälet till att vi får saltbrist är att våra kroppar är vana att få mycket salt och har högre utsöndring av natrium och att sluta kall kalkon är det ingen som talar om. De som blir sjuka blir det av extrema förhållanden som kraftig, långvarig ansträngning i kombination med hetta eller dipsomani. Inte för att de skrotar saltkaret hemma.
Lagom stort saltintag under normala omständigheter är förmodligen runt hälften av vad vi äter idag. Fast det är nog inte realistiskt. Naturfolk (i den mån de fortfarande finns) klarar sig utmärkt i varmare klimat utan att sätta i sig våra saltmängder.
Att man inte ska bälga i sig vatten borde vara lika självklart. För övrigt innehåller många mineralvatten rejäla mängder natrium.
Olle Melanders forskning visade på rätt betydande blodtryckssänkningar när natriumintaget sänktes under 8 veckor i en dubbelblind studie.
Jag berörde natriumklorid för några veckor sedan. Igår när jag jagade chilibönpasta på Willys gick jag förbi natriumkloridavdelningen. Jozosaltet kostade 5 kr kilot. Flingsalt kostade 118 kr kilot. Det är ju inte klokt! Sjukt vad vi låter oss luras till. Ja, ja, jag vet att ni säger att det är för konsistens och utseende. Men då skulle det väl vara tillräckligt om det bara kostade 5x av ordinarie saltpris?! Inte 25x.
Det är konstigt att så få ifrågasätter råden om att minska på saltet? De råden verkar ha ungefär lika bra vetenskapligt stöd som varningarna för fett och kolesterol, alltså i praktiken inget stöd alls.
Människan är ett av få landdäggdjur som har flera olika mekanismer för att göra sig av med överskottssalt.
En stor del av landets befolkning härstammar ifrån människor som till en stor del levde på salt sill och hårdsaltat fläsk.
För övrigt använder jag mest Maldonsalt, att jag väljer just det beror delvis på att det är godkänt för ekologisk matlagning. Det har även en bra struktur som gör det lätt att dosera, dessutom gör de tunna flingorna att det fastnar på maten och inte ramlar av lika lätt.
Dessutom och kanske viktigast behöver man inte klumpförebyggande medel i flingsalt, och de tillsatserna kan man hitta mycket intressant läsning om på Internet. Det är sällsynt otrevliga ämnen.
Apropå saltbrist så har jag märkt att ifall jag får den klassiska värmehuvudvärken räcker det att ta en liten nypa salt som får smälta i munnen innan jag tar ett par stora klunkar vatten så försvinner obehagen nästan direkt. Bara vattnet hjälper inte utan gör det snarare värre.
Härlig artikel, men glöm för all del inte salternas svar på “extra virgin oliv olja” nämligen Fleur de sel. Visst låter det smaskens och dyrt är det också. Dock kanske det borde stå på förpackningen att det just är första skrapet ifrån saltbassängerna där det troligen är som mest orenheter i form av fåglarnas avlopp och andra trevligheter.
Jag gillar Maldonsalt,de har sin speciella smak och sen är de snyggt ringla lite över maten. Har nåt franskt salt med, havssalt de med,grått i färgen. Havssalt är bäst. Eller nymalt från kvarn.
Salt med röksmak är inget annat än fejk. Det är samma rökarom som används i t.ex. “rökt” skinka och tillverkas i fabrik.
Jag har provat diverse flingsalter och havssalter och bergssalter och jag säger bara: Ge mig Jozos finmalda bordssalt! Den minsta burken med de minsta kornen! Flingor och stora korn är värdelöst, det blir ju ojämn sälta på matbitarna, jättesalt på en munsbit och inget alls på nästa. Så ska det inte vara tycker jag, vill jag öka sältan så vill jag göra det överallt. Vad beträffar övriga små bismaker så tycker jag de försvinner bland andra kryddor.
Är det någon som vet var man kan få tag på koshersalt i Stockholm?
/Pia
Maldon för känslan, för (salt)smaken spelar det ingen roll.
Jag själv kör nästan uteslutande (nåja) Trocomare mineralsalt (är väl mer en saltad kryddblandning). Annars är det basic Jozo salt. Om jag skall snobba till det så har jag en plåtbruk rökt havssalt från Fiddes Payne som jag använder till vissa fiskrätter.