Äta med händerna: På bordet i Chikwawa

Vårt huvudsakliga mål med resan till Malawi var att besöka sockerkooperativet Kasinthula nere i sydvästra delen av landet i Chikwawadalen kring floden Shire. Vi ville se hur pengarna i den så kallade premiedelen av fairtradeprodukterna hade använts på plats och hur fairtradesockret producerades. Vi vistades därför under flera dagar i de små byarna och tittade på nya brunnar, vattenledningar med kranar och annat som kooperativet hade beslutata att pengarna skulle investeras i.

Det var både glädjande och intressant att se hur mycket Fairtrade faktiskt betydde för de 283 odlare som gått samman i trusten. På grund av att valutan kollapsat och räntorna stigit gjorde de fortfarande inte någon vinst på verksamheten, pengarna gick raka vägen till amorteringarna. Men premiedelen nådde fram och inspirerade till fortsatt satsning. “Kom tillbaka om tio år, så får ni se vad vi har gjort!” sa de.

Deras hus var inte längre av obränd lera täckt med grästak, utan av bränt tegel och plåttak. I vissa byar fanns elektricitet och till och med en tv. Den största skillnaden var tillgången till vatten. Tidigare hade byarnas invånare fått färdas ner till Shirefloden varje dag för att hämta vatten, tvätta kläder och sig själva. Ett inte helt riskfritt projekt, då det varje år rapporterades om en hel del otäcka krokodilöverfall från de smarta nilkrokodilbestar som lurpassade i vassen när de visste att vattenbärarna var på väg.

Tillsammans ägde de 754 hektar mark som ger en skörd av 93 ton sockerrör. Rören köptes sedan upp av sockerbolaget Illovo, raffinerades och såldes till bland annat Nordic Sugar i Sverige och vidare ut till er i butikerna.

Sockerrör var också vanlig som ersättning för frukost; många gick omkring och tuggade på en bit, sög i sig sockret och spottade ut det träiga innanmätet. Bonden Aubrey som var en av värdarna vid vårt besök – och faktiskt kommer att besöka Sverige i samband med Fairtrade Fokus i höst – demonstrerade. Jag smakade också och sockerhalten var märkbart högre än i en beta. Men sockerrör var inte så bra, berättade Aubrey, för sockerkicken gjorde att man blev oerhört pigg för att sedan, när effekten dalade, bli ännu tröttare än innan.

Resterande mark använde familjerna för odling till den egna försörjningen, främst majs. Majsen var av en speciell vit sort som ofta maldes och kokades till en gröt, nsima.  Nsima serverades till alla mål, kunde tillagas även av hirs och durra och var en riktig stapelvara i handeln, motsvarande ugali och sydafrikansk pap.

En måltid med nsima kan se ut så här: Majsmjölet kokas med vatten och kaske lite salt och formas mellan handflatorna. Till den kokas en relish på bladgrönt och en skvätt vatten. Oftast blad av till exempel okra eller blast av andra grödor. En lämplig översättning hemma skulle vara mangoldsblad. Relishen kryddas inte speciellt, möjligen med hackad lök och lite salt. Getter, svin, höns och pärlhöns sprang omkring fritt i byarna, men kött hörde till ovanligheterna och serverades bara vid festliga tillfällen.

De flesta lagar mat över öppen eld. Det har blivit ett miljöproblem i Malawi med den rådande befolkningsexplosionen och stora delar av landets träd huggs ner och blir till ved och kol och används som enda värmekälla och spis. Doften av rök är den mest framträdande i byarna och vi luktade lägerskola allihop.

En av dagarna åt vi lunch hos en lite mer välbeställd familj. Mannen var ingenjör men hade på äldre dagar köpt mark och blivit bonde. Hans vuxna barn var numera spridda utomlands, i Sydafrika och Kanada. Vi fick ett varmt mottagande av hans fru och yngsta dotter som tillagat en riktigt fin måltid åt oss.

Vi började en smula cermoniellt med att tvätta händerna noga i ett handfat – det är ju fingrarna som utgör besticken. Husbonden assisterade artigt med handkannan. Med höger hand tog vi sedan en bit nsima och tryckte en fördjupning med tummen för att lättare kunna fånga upp den hala relishen med okrafrukt, lök, vitlök och tomat (det var inte så lätt må ni tro!). Getköttet serverades grillad i bitar  tillsammans med en fyllig tomatsås och vi gnagde det goda, lite trådiga, köttet av benen. Till maten drack vi vatten och coca cola. Om ni vill prova därhemma och och inte har nsima, ersätt med polenta. Maten smakar helt klart annorlunda när du äter med fingrarna.

Nsiman lade sig som en sten i magen och mättnaden höll i sig i flera timmar. Och det är säkert därför rätten blivit så populär i länder som Malawi och Zambia där det inte äts särskilt mycket bröd.

Vi föredrog  ju också gröt i Sverige för hundra år sedan när mättnaden skulle vara länge och kroppen behövde bränsle för att klara av de tunga jobben, så kanske är därför en framtida övergång till bröd ett  tecken på den malwiska utvecklingen? Vi får väl se.

Det här är det sista inlägget från Malawi för den här omgången. Hoppas att ni tyckt att det var intressant. Nu ska jag ta semester med familjen i några veckor och lovar skriva om tillfälle ges.