Förvirring är uppblandat med frihetskänsla, jag känner mig som en nyexaminerad student med världen framför mina fötter samtidigt som jag känner mig som en förbannad förrädare. Jag har sagt upp mig, eller vad man ska kalla det. Jag har meddelat att jag inte kommer dyka upp för mitt nästa arbetspass som elev med en lön på 35 kronor i timmen om nästan två veckor. Jag är fri men till vilket pris?
En psykologi (och tro det eller ej SAMTIDIGT läkar-) studerande vän skulle skaka på huvudet om jag skrev att det är sån jag är. Naturligtvis definieras jag av mina handledningar. Jag lämnar inte för att jag är rastlös, för att jag är förvirrad eller för att jag är illojal. Jag är rastlös, förvirrad och illojal för att jag lämnar. Men jag kan inte motivera för mig själv att vara lojal mot någon annan än mig själv. Hur kan jag försvara för mig själv att jobba för en tredjedels lön när det inte skänker mig något annat än ångest och frustration? Att vara elev innebär att en del eller hela lönen betalas i en annan valuta än siffror på bankkontot, kunskap, inspiration, erfarenhet. När jag inte utvecklas, inte inspireras, då är min lön bara trettiofem kronor och då kan jag inte stanna kvar. Det är ett brott mot min livsfilosofi, mot mitt sätt att se på min egen existens. Det är ett brott som är värre än mord.
Jag skriver aldrig på papper, lämnar aldrig några löften. Att vara fri att lämna är en lyx jag alltid unnar mig. Min rastlöshet är kronisk och inget kan stå i vägen för den. Jag vill inte skada någon längs vägen.
Vad ska jag göra nu? Jag har ingen aning. Skatteåterbäringen (tjugofem lakan, in your face!!!!) och något festivalgig (kom till Östersund och käka grillat i sommar!) finansierar en dräglig tillvaro under sommaren. Under tiden ska jag lukta på blommor, äta vilda växter, laga mat för att jag inte kan låta bli och fundera på vad det ska bli av mig.
Jag fruktar inte döden, om allt skulle skita sig så behöver jag bara klara mig till nästkommande vinter. Då kan jag lägga mig att sova i en snödriva i ett vackert vinterland och invänta en stillsam och inbillar jag mig smärtfri död i sömnen. Det är det värsta som kan hända om jag går min egen väg, det är tusen gånger bättre än detta.
Jag återkommer i ett förhoppningsvis mer samlat sinnestillstånd vid ett senare tillfälle. Jag utlovar ett mer inspirerat matbloggande framöver. Det är jag skyldig alla som funnit det värt att hitta hit.
Till alla på Oaxen: Jag har träffat många fantstiska människor och unnar alla all lycka, men det är inte rätt av mig att stå i vägen för er strävan genom att vara omotiverad. Jag har inte presterat så som jag skulle vilja.
Kommentarer
8 svar till ”Non, je ne regrette rien, non?…ou?”
Bara för det blir det väl en jävla slaskvinter.
Ödet leder den villige, men släpar den ovillige.
Jag ska banka skiten ur ödet och släpa med mig det i ett hundkoppel.
That’s the spirit!
Hur gör man med sånna här halvlyckade “anställningar” på sitt CV? Berättar man om dem eller får de falla bort?
Jag jobbar sällan med CV, vill jag jobba någonstans så erbjuder jag mig at jobba gratis till en början, då ställer folk sällan så mycket frågor.
Annars skämms jag inte över något. Jag har angett namnet på den köksmästare som avskedade mig i höstas som referens. Ett svenskt par som drev slott i Italien ringde honom till och med och jag blev erbjuden jobbet (helkorkade jag tackade nej).
I och med bloggen har jag också gjort valet att vara ganska….offentlig. På Oaxen visste de om att jag var något av ett problembarn redan innan jag kom, tack för det Fredrik Eriksson men du kan hälsa din namne Andersson att den gubben gick inte.
Vettiga människor kan förstå orsakerna till vad jag gör, övriga är jag inte intresserad av att jobba för.
Jag är full av beundran av Din personliga intgritet, och de beslut du tar med anledning av den.
Take it och leave it liksom? På östgötsk engelska… :)
Örjan: Tack, det har inte alltid varit så men nu känns det väldigt bra.
Cristoffer: Jajemen.