Att lägga rabarber på en pannacotta*

I helgen skulle vi egentligen haft gäster (ordet “främmande” är svenskans märkligaste paradox eftersom det rör sig personer man bjudit in – det ordet borde det vara skottpengar på!), men eftersom det körde ihop sig på båda sidor har vi skjutit middagen på framtiden.

Men eftersom jag är en driftig människa (i alla fall kanske två timmar per vecka – resten av tiden skrotar jag mest runt) var förstås maten redan lagad när vi återbudade på båda sidor. Är man den här halvtomma glas-typen står det en fritt att deppa ihop och tycka att man just slösat bort världens godaste märgpipa till ingen nytta, men normalt funtade människor kan ju passa på att jubla över att man har en underbar bouef borguinonne (nehejdu, jag kan varken stava eller uttala det, men jag kan laga den desto bättre!) att äta sig mätt på i flera dagar! Dessutom slapp jag ju att städa!

Hur som helst får ni inget recept på den där böffen eftersom det är mer eller mindre plankat från allas vår Jens underbara Långkok, och har du inte köpt den än är det verkligen dags – den är lätt den charmigaste och mest användbara kokboken sedan… tja, sedan alltid?

Däremot kan jag bjuda på ett betydligt enklare och lika gott recept på det tidiga 2000-talets eviga dessertplåga: pannacotta. Jag vet att det är en efterrätt som anses lika passé som wappande och multimedia, men glöm för jösse namn inte att det är grädde vi talar om, och grädde kan ytterst sällan bli fel. Och tillsammans med vårens första rabarber (jo, jag har faktiskt hittat en ymnig rabarberkoloni i ett avlägset hörn av trädgården!) blir det helt ljuvligt.

Vaniljpannacotta med rabarberkompott

4 portioner

tid: 15 minuter arbetstid (plus några timmar i kylen)

Jag älskar rabarber, men av någon anledning köper jag det aldrig. Kanske för att jag har samma syn på de rosa stjälkarna som jag har på blåbär, svamp och nässlor: det är ingenting man köper, det hämtar man efter behov i omgivningen. Men flera års lägenhetsboende har, trots bristen på ätliga växter på parkeringarna utanför, inte ändrat mitt sinnelag. Rabarber plockar man, och bara när tiden och platsen är rätt för denna plockning är det moraliskt riktigt att äta den.

Hur som helst, en gräddig pannacotta med ett lock av lätt gelatiniserad rabarberkompott är så enkelt att jag nästan skäms. Men å andra sidan är smaken så ljuvlig att jag vore ond om jag inte delade med mig av receptet – alltid kan det väl inspirera någon… Och kom inte ens på tanken att ersätta vanijstången med vaniljsocker – det blir inte hälften så gott!

• till pannacottan:
• 4 dl vispgrädde
• 1/2 vaniljstång
• 1/2 dl socker
• 2 blad gelatin
• till rabarberkompotten:
• 300 g rabarber
• 1 msk vatten
• 3/4 dl socker
• 1/2 blad gelatin

1. Dela vaniljstången och skrapa ur fröna. Lägg frön och stång i en kastrull tillsammans med grädden och sockret. Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten i 5 minuter. Ge gräddblandningen ett uppkok och fiska upp vaniljstången (lägg den i en burk med socker så får du riktigt vaniljssocker till framtida kulinariska utflykter). Vispa ned gelatinet i den heta (men inte kokande!) grädden. Fördela blandningen i 4 små glas och ställ i kylen att stelna.
2. Skala rabarbern om den är grov och skär den i centimetertjocka skivor. Blötlägg gelatinbladet i kallt vatten. Koka upp rabarbern tillsammans med socker och vatten och låt sjuda tills rabarbern mjuknat, 3-5 minuter beroende på hur kraftiga rabarberstjälkarna är.
3. Rör ned det uppblötta gelatinbladet, låt svalna något och häll ett lager rabarberkompott över pannacottan. Låt stelna minst 4 timmar.

*Att lägga rabarber på något är en folklig förvrängning av att lägga embargo på något. Embargo i sin tur betyder tvärslå och kommer från latinets “barra”, som man också hittar i ordet barrikad. Ordet rabarber kommer också från latin och är en saammansättning av ordet “rheum” som betyder rot, och det av romarna inlånade ordet “barbarum” som var den grekiska beteckningen på i stort sett alla som inte pratade grekiska. Följdaktligen betydde det på latin “främmande”. Nu för tiden är större delen av oss barbarer med grekiska mått mätt, men rabarbern är å andra sidan en väldigt folklig växt.