Bloggstafetten: Tores middag

Av Klimakteriehäxan har jag fått uppdraget att skriva om en middag med Tore Wretman. Ihopsvängd med en timmes varsel. Nu råkar ju Tore Wretman vara död. Döda män klär varken i rutigt eller äter paté. OK, det är serverat!

Det är sent, mycket sent. Mörket utanför är kompakt som en hemlagad blodpudding. Stjärnorna gnistrar blekt vita som späcktärningar. Dofterna av tjugorättersmiddagen dröjer kvar i matsalen. Glasen är sen länge urdruckna; nu återstår bara en bottenskyla i flaskan med isländsk pirattillverkad pastis. I skenet av de flämtande ljusen rör sig champagnekupan över ouijabordets bokstäver. Visst är det väl våra darrande fingrar som styr?

ni får en gäst

“Men det var ju inte det jag frågade!” Isobel är upprörd. Hon viskar åter en fråga i glaset och än en gång lägger vi under tystnad fingrarna på glasets fot. Det tycks ha fått en egen vilja.

tore har en hel del han vill ta upp med er

Vi tittar på varandra. Luften är tung av anklagelser. Frågan är inte vem som fuskar, utan vem som fuskar så genomuselt. Jens rycker på axlarna. Han tyckte aldrig den här fåniga leken var en bra idé, inte ens efter inspiration från Oxford Gold, chenin blanc, retsina, chablis, champagne, shiraz, bourgogne, sauternes och ansenliga mängder bag i box av en sort vi inte minns namnet på. Nu får glaset eget liv, helt utan hjälp av våra händer drar den kaxigt ut på turné bland bokstäverna. Ett svagt grönt sken omger kupan. Plötsligt känner vi : en svag men omisskännlig doft av kåldolmar.

tore är inte glad

Gitto bleknar.

tore är hungrig

Nu bleknar Malin också

tore föreslår en skagen och hälsar att han hoppas att du inte tänker använda den där burkmajonnäsen du har i kylen

“Det är ett varuprov, faktiskt.”

Säger jag till ingen alls. Jag börjar tycka rejält illa om det där glaset.

tore kommer om en timme och har bara en sak att till att tillägga

Nu tar glaset sats och tar små ystra skutt över bordet.

ni kan skriva era testamenten

Glaset blir blickstilla och den gröna glöden falnar. Isobel tar av sig sin högklackade sko, måttar noga och slår efter glaset. Eftersom hon höll igen med patxaranlikören träffar hon redan vid tredje slaget.

“Det är ditt fel.” säger Gitto till mig. “Det var du som började. Var det inte du som skrev att Wretmans välde över Krogsverige påminde om Brezjnevs sista år vid makten. Och vad var det egentligen för kolijox du bjöd på ikväll? Var det inte det jag sade? De chilidoserna kan väcka liv ur döda!”

“Nä, det var Lars Peder Hedberg som skrev det där om Tore, jag bara citerade. Och förresten är du inte rätt person att anklaga andra för gastronomisk blasfemi. I höstas prånglade du ut ratatouille med kikärtor. Redan då började Tore vända sig i sin grav.”

“Var lugna nu, vi måste hålla ihop. Vi har bara en timme på oss.”

Som vanligt är det Jens som står för klokskapet. Även han ser bekymrad ut, trots allt har han lagat ankconfit med chipotle.

Vi ser på varandra. Vi behöver inga ord. Vi vet vad som måste göras.

En timme senare börjar träden rista och gnälla som av storm trots att det är vindstilla. Doften av kåldolmar är nästan outhärdligt stark. Vi är beredda.

Malin står beredd vid dörren med en hink algin. I samma ögonblick det som en gång varit Tore passerat tröskeln får han innehållet över sig. Och sen tömmer hon hinken med Calcic över sitt offer. Precis som beräknat stelnar Tores ektoplasma omedelbart vid kontakten med den adra kemikalien. Malin ler.

“Prisad vare Ferran Adriá” muttrar Gitto mellan tänderna.

Men striden är inte slut. Jag smyger fram och sprayaer ett tjockt lager agarförstärkt yuzuskum ur sifonen över den förvridna getalten. Varelsen vrider sig som i kramp. Pustar av kokt torsk med äggsås avlöses av aromen från nygräddad pain riche.

Nu hörs Isobels entoniga mässande: tredje kapitlet ur Hervé This lunta. Gitto börjar ofelbart gäspa.

“Om inte innehållet gör slut på honom så gör stilistiken jobbet” viskar Jens gillande.

Inför våra ögon smälter Tores vålnad ihop till en liten pöl av något rött och kladdigt.

“Cumberlandssås, det hade man kunnat räkna ut” säger Malin med kännarmin.

Vi omfamnar leende varandra. Det börjar ljusna vid horisonten.

“Fast nu vore det ju onekligen gott med lite skagenröra” säger Jens.

Nästa stafettlöpare är Tungviktaren.

Mitt förslag till ämne är: Efter livet
För att fortsätta det makarbra temat.