Brun kamskivling – låt den stå

Kamskivlingarna kallades förr ringlösa flugsvampar, för det är precis vad de är. En kamskivling är medlem i det exklusiva släktet Amanita, där värstingar som vit och lömsk flugsvamp finns. Och med tanke på att svampar är så föränderliga att en art kan förväxlas med en annan efter ett rejält slagregn (hylleplättar kan regna bort, ringar kan lossna) anses ingen flugsvamp vara en matsvamp – även om inte alla är giftiga och vissa till och med hållits som trestjärniga. Nu har den bruna kamskivlingen kanske aldrig ansetts vara en läckerhet, men den är inte giftig (egentligen borde man skriva “giftig” när det gäller svampar, som producerar mängder av märkliga organiska molekyler, de flesta med för människan okänd verkan, och giftighet är ändå i huvudsak en fråga om dos) och den äts ännu idag av vissa – även om moderna svampböcker och auktoriteter knappast skulle rekommendera den som matsvamp. För den bruna kamskivlingen är en flugsvamp.

Ändå åt jag den idag, kanske (som Anna Billing antydde) i rent och postjuvenilt trots gentemot mitt trygga och inrutade småbarnsliv, det jag beklagade mig över i ett tidigare inlägg? Nej, det var mest en lång, sugande nyfikenhet som till slut bröt vallarna kring sin fördämning. Det var helt enkelt dags. Jag plockade en, jag stekte den, jag kryddade den, jag åt den, och nu glömmer jag den. För den var helt enkelt inte god. Lukten är mild och fin, men den var menlös i smaken och påminde vagt om billig vit burksparris, lätt bitter på ett gall-liknande sätt. Foten påminde i konsistensen om bläcksvamp, men hatten var blöt och sladdrig. Nej, den var inte äcklig, den bruna kamskivlingen, men inte värd att bekanta sig vidare med. För mig får den stå i fortsättningen.

Det finns så mycket annat som är så mycket godare. Som de busfina mandelriskor jag hittade idag och som skall göras paté på i morgon, med fläskfärs och dill. Mandelriskan återkommer jag till med glädje, men något mer om brun kamskivling blir det inte.