December

Det är december, snart jul. Snöstormar motar tillbaka de frustande tågen i stallarna och datorskärmar rister i twitterorkanerna, du är för eller emot och du ska bestämma dig innan den tjugofjärde! Våra barn öppnar ockulta luckor och tänder kulörta lyktor, drar hem dagispest och äter pepparkakor, vevar igång förväntningar och förhoppningar och skriver önskelistor som ska läggas ut i skogen vid stenen där tomten bor, samma tomte som låter sig mutas varje år med en simpel skål gröt, arma väsen.

Decembermörkret är av en sådan sort att det lindar sig runt en, som en enorm sotad halsduk, snor sig runt ansikte och hals och kramar åt. Det är decemberstämningen, allt är mörkt och dämpat och stämningen följer mig ända in i sömnen, triggar märkliga och vridna drömmar som håller samman i långa sega sjok, feberfantasier nästan under kontroll och de angår bara mig och ingen annan och gör nätterna mer intressanta och dagarna rikare. I december biter inte längre väckarklockan på mig, den anställer bara ett slags skiftbyte, morgondrömmarna väller in och lever långt efter det att jag fått upp ögonen, ett av ögonen har drömsyn kvar ända tills ruset från morgonkaffet jagat ut de sista drömresterna.

I affären efter simningen om kvällen smög sig stämningen och drömsynen på igen och jag blev tydligen extra känslig för meningslösa associationer. Med mjölk och keso i famnen blev jag stående framför en random hylla och fastnade med ögonen på farbror Bullen, han med pilsnerkorven. Han ser inte så glad ut, tänkte jag och slogs plötsligt av ett luktminne som var helt malplacerat i sammanhanget. Jag rörde mig lätt i tanken till när jag stod och rensade blåmusseroner i höstas, de skulle syras med rotselleri och lök, och bredvid mig fanns en citron. Kanske hade sambon skurit upp den tidigare på dagen, jag minns inte, men doften av citronskal blandade sig med gummilukten från de snittade svamparna och den perfekta kombinationen var född, från att tidigare varit ofödd och okänd, kanske mitt enda sanna bidrag till gastronomin och ett som förtjänar att trummas ut i etern: blåmusseronen står inte längre ensam!

Jag tror att själva syrningen gick sådär, smaken blev rätt men allt liksom geggade ihop sig och fick en lite pikant touch av kolsyra. Jag har inte ätit så mycket av det hela och definitivt inte vågat bjuda någon så glasburken har fått stå föräldrafritt i kylen i ett par månader. Alldeles häromdagen råkade jag titta till den och ett mjukt grått lager hade lagt sig över ytan, ett gott tecken på att det roliga är över och förbi. Min syrade, unika svamp levde i förgången tid och detsamma gällde för Bullen, kanske var det just detta som fick associationen att klicka. Men associationer är som drömmar ibland, antar jag, bäst att inte fråga varför utan att bara åka med.

Om jag drömde fram det här inlägget är det dags att vakna, annars dags att dra åt halsduken ett par varv och gå och sova. I december är det inte lätt att veta vilket.