På gräsmattorna driver vintergator av maskrosor, och luften är brutalt mättad av parfymer och signaler. Vi passerar den osynliga gränsen mellan hägg och syren och naturen är en orkester som stämmer in sig, ögonblicket innan maestro knackar med taktpinnen och påkallar sans och ordning. Naturen skenar, och vi älskar det förstås.
Det är nu som vårmusseronerna kommer, och jag plockade min första batch idag. Små, knappt champinjonstora vita knoppar som precis lyckats maka undan täcket av halvt multna löv så att man kan se dem. De växer i stråk eller ringar på kalkrik mull, och det är precis vad jag har runt knuten det. Nu tänker någon förstås tråka mig om toppmurklor, varför jag inte är ute och plockar dem istället för de blekare vårmusseronerna, men sådana påhopp skakar jag av mig. Det är helt enkelt inte meningen att jag skall hitta toppmurklor, kan vi nöja oss med det svaret?
I köket står just nu en glasburk på svalning. Jag syltade in mina första vårmusseroner för året i en 1-2-3-lag smaksatt åt det asiatiska hållet: färsk ingefära, lagerblad, pomerans, peppar (vit, svart, krydd), stjärnanis och korianderfrö, och så en halvnäve granskott mot slutet. Kanske ingen välorkestrerad symfoni, men den kommer att smaka mycket och intressant när jag väl öppnar den. Överraskningen är en del av charmen, och jag lär mig mer än om jag helt enkelt följer ett recept, alla mina experiment har hittills slagit väl ut. Kanske håller jag mig till mitt eget så småningom. Inläggningar är en människas present till sitt framtida jag.
Kommentarer
4 svar till ”Den sommar de klentrogna kallar vår”
I andra länder plockar man toppmorklor i rabatter med hackad flis. I Sverige borde även virkesupplag fylla samma funktion. Helt enkelt där det finns mycket organiskt avfall.
Det är motsvarigheten till att träffa en lada inifrån, men över där skulle jag ha missat. Jag kommer aldrig att få hitta en toppmurkla.
Jag har spelat i orkestrar under hela min uppväxt, men ändå har aldrig den klockrena liknelsen slagit mig… “naturen är en orkester som stämmer in sig”, det är ju precis så det är! Även om jag föredrar tiden innan hela orkestern är på plats, när individ efter individ släntrar in, packar upp och släpper iväg ett par prövande toner är ju explosionen nu när alla kör sitt eget race och vräker ut allt de har lika imponerande varje år.
Det kanske blir mitt arv till eftervärlden, min enda överlevande liknelse! ;)