En sekund av hopp, en hel höst av elände

På vägen hem från jobbet hamnade jag fel i tiden. Luften var ljum, solljuset rödaktigt, det luktade värme och grönt, och jag befann mig plötsligt i maj – jag var verkligen där – kanske någon vecka innan gräsmattorna exploderar av maskrosor, den tid då ängar och vägkanter fortfarande är gröna och i det tysta förbereder sig för det som snart måste komma. Hela sommaren låg framför mig, med ungar utan ytterkläder och simturer under blå himmel och sommarregn utanför balkongen. Jag var verkligen där, i kanske en sekund, i en överhörning eller kortslutning mellan fel delar av hjärnan när den egentligen hade förväntat sig helt andra sensordata än ljummen luft och lukten av levande och nyklippta gräsmattor,  innan den omvärderade situationen och slog om igen till september. Men då var det redan för sent.

Resten av vägen hem var jag istället sjukligt uppmärksam på alla tecken på avslut, förlust och förruttnelse. Stora fång av åldrade, utblommade nässlor med stjälkar grova som granris längs ån, förspillda frukter på gräsmattan under knotiga äppelträd, fåglar som flög åt fel håll, på väg att utrymma den här delen av världen. Snart, insåg jag, kommer den helvetes jävla GoreTex-hösten, snart svider fingrarna i det första riktigt kalla morgonregnet och det är omöjligt att få ungarna rätt klädda för dagis. Börsen störtdyker, ljuset är borta och varje liter mjölk väger 1.2 kg, inte mindre.

Den sekundkorta smaken av hopp hade förvrängt min syn på vad som egentligen är den bästa tiden på året. September är den bästa månaden, men den har hamnat i dåligt sällskap, inringad som den är av betydligt sämre månader, placerad så nära avgrunden att man skymtar slutet, stupet. Memento mori, väser det ur de svarta trumpeterna från stenåldersgravarnas rösen, och vem skulle någonsin kunna glömma.

Men barnen är en ständig vår. En stund med mina penntroll räckte för att ge mig hoppet tillbaka. Och i kylskåpet väntade ju dillkronor och gurkor på höstens andra syrningsexperiment. Om lördag sker det tredje: då skall det rivas squash och rödbeta och så kanske svampen har kommit (det hade den inte igår i alla fall). Hoppet är det första som lämnar människan om hösten, men det kan rinna till snabbt igen och det är väl en jävla tur, eller hur?