Frukten som frestar

Precis som Gitto faller jag ofta för fruktfrestelsen. Det vill säga att köpa frukten; för det tycks som vi är lika usla på att käka upp den. Därför kokar både jag och Gitto gärna marmelad på frukten. Egentligen handlar det bara om att skjuta upp problemet. Jag är nämligen om möjligt sämre på att äta marmelad och kompott. Undantaget är när de matchas med ampra ostbestar.

Jag tycker att det bästa sättet att äta frukt är att blanda den i salta rätter. Frukt i sommarsallader är en självklarhet, men så fort man går till spisen blir det knepigare. Jag har en återkommande pervers fantasi om hur köket skulle se ut om en annan söt frukt hade samma självklara roll i det salta köket som tomaten har. Den intressantaste kandidaten hittills har varit plommon eftersom skalet ger en trevlig beska. Hur gör man en ketchup med plommon? ( Det här blev första resultatet, men jag har en till mer traditionell version på gång.) Och det här blev ett spin-offrecept. En tomatsås fast på kiwi då? En pastasås på nektarin? En varm macka med äpple?  Frågan om det borde göras uppehåller jag mig bara som flyktigast vid.

Just nu funderar jag på salta fruktrecept till Sydis. Kombinationen av körsbär och lever, varma nektariner med femkrydda och sockerstekt fläskfärs, samt kvartetten aprikos, avokado, mandel och kyckling. Närmaste dagarna blir det provlagning på högsommarens frukter, ännu skojigare blir det i höst.