Snart är det våffeldagen. Tjuvstartade lite och tog med mina ärvda våffeljärn i gjutjärn till ur-och-skur-dagisets föräldrajour i eftermiddags. De otympliga järnen, som tillhört min mormorsmor, tillverkades en gång av Kockums Jernverk.
Vi använde dem direkt på spisplattan när jag var barn, men jag har länge tänkt prova dem på glödbädd. Först täckte vi dem helt med glöd så de skulle bli riktigt varma. Sedan vände vi dem en gång under gräddningen. Nästa gång ska järnen nog värmas längre innan första laggen för ett jämnare resultat.
Våfflorna försvann alltför snabbt för att kunna bli förevigade, men jag kan varmt rekommendera dig som har våffeljärn i gjutjärn att ta fram det och använda det. Javisst, lite meck blev det ju, men vilken härlig yta hjärtana fick och så gott att äta dem utomhus i vårsolen.
Ska nog göra en omgång till i veckan och servera med dulce de leche. Hittade en burk kondenserad mjölk i skåpet häromdagen. Där behöver den ju inte stå och samla damm…
Kommentarer
2 svar till ”Gamla järn i elden”
Härligt! Det är något visst med att äta utomhus. Jag minns särskilt hur gott det smakade när jag gick på Mulle och ledarna gjorde krabbelurer på stormköket.
Ditt våffeljärn påminner mig om ett gorånjärn som jag har ärvt. Det används alldeles för sällan – det är ju så mycket bekvämare att cykla hem till farmor…
Jag har många gånger stirrat på järnen och undrat om jag ska behålla dem, de tar ju plats och används så sällan. Fast egentligen ska man nog bara bestämma sig för att använda gamla grejer, så blir de oumbärliga. En gammal kaffekvarn med låda på magen från farmor har blivit en finfin pepparkvarn.