Vädret den här sommaren har varit minst sagt växlande. Varmt och skönt – och så en smått biblisk regnskur. Varmt och skönt igen – och så blixtar och dunder. Tur att jag inte är i glassbranschen, då hade jag nog fått ta något lugnande! På semestern i juni slickade vi i oss sådana här konstfärdiga glassar. Madame och hennes assistenter använde ett redskap som såg ut som ett mellanting mellan en spatel och en sked. “Specialtillverkad för mig”, sa hon stolt. Med spateln skars tunna kronblad av glassen som fästes vid varandra medan struten roterades. Till slut hade knoppen slagit ut till en glassros eller kanske mer en gigantisk glasskamelia! Vi blev så fascinerade att vi återvände dagen därpå (och därpå). Just den här innehöll glassbarens egen mango- och hallonsorbet. Men stracciatellan gick inte heller av för hackor…
Kommentarer
16 svar till ”Glasskonst i strut”
Var? Var?
Uj, glömde skriva det. Pinocchio hette glasbaren, Anders. Ligger i Juan-les-Pins.
Det var ju för bra för att vara i Sverige.
Ja, eller hur? Det kanske beror på konkurrensen; vimlar det av förstklassiga glassbarer måste man profilera sig lite extra. Men jag blev sugen på att testa själv hemma. Får väl banka ut ngn gammal sked eller ngt ;-)
Oj, den där tekniken tror jag att jag har sett i tårtdekorationer, “buttercream roses”, men glass är enormt imponerande :)
Måste vara riktigt vackert som tårtdekoration. I smörkräm eller? Olof Viktors glass är makalöst god, men det skulle vara roligt med lite flärdfulla glasstrutar härhemma.
Nej men Anna, du har ju en alldeles egen blogg! Inte en dag för tidigt *fjäskar skamlöst, men menar vartenda ord*. Bokmärker dig genast!!!
Glassredskapet verkar magiskt. Funkar nog bara med den italienska glassens konsistens…
Jag har bara sett den där roskonstruktionen några gånger och de gjordes med sprits, blomblad för blomblad, mycket vackra. Det var inte grädde eller marsipan utan just smörkräm.
Tack Annika, vad rar du är. Å med tanke på din egen fina blogg behöver du inte fjäska ett smack ;-)
Jessika: Jag har ett lustigt tyll här hemma som nog är till för rosenblad. Stort och klumpigt med en sned glipa. Har tittat på det många ggr men inte kommit längre än så.
Coolt! Antar att det inte funkar med vilken glass som helst – mjukaste sortens industriglass skulle väl aldrig hålla för sådana här kronblad?
Tja, fast den hade ingen anmärkningsvärd konsistens jämfört med annan italiensk glass och sorbet. Tror snarare det är en kombi av temperatur, perfekt redskap och rätt handlag.
Gud så vackert!! Att det bara går att göra, fantastiskt!
Anna: Det var i ett program från Culinary Institute of America jag såg den där rosen så det krävs nog rejält med övning ;). Men rosor lär man sig ju rätt enkelt, vilken nivå man sedan lägger det på är en annan fråga men ju mer man lär sig desto finare blir handlaget.
He he, i ett annat liv får jag kanske tid att öva…
Vill ha!
Känner mig som en treåring lössläppt i godisbutiken, men när det kommer till glass släpper mina spärrar…