Jag gör upp med madeleinekakan

En gång för alla. I Expressens sommarserie om Hellsing.

Edit: Jag tycker alltid det är trevligt med folk som kritiserar ikoner. Expressens tidigare Hellsingartiklar tycker jag var alltför hovsamma och framför allt grymt tråkiga. Fredrik Fischer är kritisk. Andreas Ekström beklagar sig över Hellsing som en tomhetens apostel (vilket ju är en del av finessen enligt mig). Andreas menar att det inte är någon utmaning att rimma om man hittar på ord. Det är ju fusk!

Nej, det är inte svårt att hitta på ord, lika lite som det är svårt att hitta på en ny rätt (vitlökskryddad jordgubbssufflé med sardellsås, koriander och punschkräm, se där!). Det svåra är att hitta på något som låter fullkomligt oemotståndligt. En lapprika papprika puddingpastej. Något som bara måste upprepas om och om och om igen. Ord som gör en lycklig utan att man kan förklara varför.

För att läsa Hellsing med behållning måste man ge upp all kontroll, alla förutfattade meningar. De vuxna förlorar sitt överläge mot barnen. För barnen förstår ofta på en gång, de värjer sig inte mot funktionsfritt nonsens som dinkelidunk, Kalopsis och kusinvitaminer. Det är lite skrämmande men väldigt vackert. Det är upprörande opedagogiskt, fritt från fullkorn och det har format mig.