När jag var föräldraledig med vårt första barn, träffade jag på en massa andra mammor som liksom jag gick och funderade på livets mening varje dag de var ute och rullade vagn. Många drömde om att säga upp sig från sina jobb och istället starta ett kafé.
I ärlighetens namn är det få affärsområden som är så slitsamma och oromantiska som just kaféverksamhet, men det var nog snarare ett uttryck för en längtan efter något mer konkret och jordnära (papporna var inte så benägna att byta jobb, de hade liksom lättare för att ta tillvara på pausen, upplevde jag). För egen del får jag numera min beskärda del genom en kulturförening vi har i byn:
Den fyller faktiskt tjugo år i år och det hela började när några irländska familjer flyttade hit ut. Häpet konstaterade de att det inte fanns någon pub i byn – och att det på grund av svensk alkohollagstiftning inte heller gick att ordna tillstånd för en! Men de gav inte upp, utan löste problemet genom att gå ihop med några andra familjer och gemensamt köpa in en liten skånelänga.
Alla som bodde i byn var välkomna att, mot en årlig avgift, bli medlemmar i föreningen och delägare i huset. Tillsammans kunde man anordna kafé, medlemspub, dartkvällar, matlag , föredrag, konserter och annat.
På så sätt kunde huset fungera som en mötesplats och hyras ut till medlemmarna vid privata fester när man behövde lite mer svängrum. Verkar det för bra för att vara sant? Ja, en kompis till mig hävdar i alla fall bestämt att byn är skrämmande idyllisk och därför vore perfekt lämpad setting för en svensk version av “Morden i Midsomer”.
Så varje söndagseftermiddag bedrivs därför kafé som är öppet för allmänheten. Det hela sköts av två medlemsfamiljer åt gången enligt ett rullande schema, men nu är vi så många att det bara blir två gånger om året. Priserna är medvetet lågt satta för att alla ska kunna ha råd att “fika loss” och blir det något överskott går det till föreningen och skötseln av huset.
Det är roligt att vara med, men förberedelserna slår alltid ner som en bomb härhemma. Halva lördagen gick åt till att baka, och det blev stor villervalla när alla skulle hjälpa till.
Lilltjejen och jag var först och plockade äpplen från ett vildväxande träd vi spanat in med grann, röd frukt. De räckte till tre äppeltarter och sedan bakade vi ett gäng kokosmuffins (skönt att slippa jästiden) och toppade med de kokosstrimlor som blivit över.
I går eftermiddag hjälptes vi sedan åt att sälja alltihop. Det kom sjuttifem fikagäster. Alla muffins tog slut och två av äppeltarterna, den sista tog vi med oss hem. Nu får vi vila upp oss ett halvår, så blir det lika kul nästa gång igen. Det är det som är det bästa med alltihop!
Kommentarer
18 svar till ”Hem till Byn: Kaféet”
Låt oss skriva om morden i TH så vi aldrig behöver gå till jobbet igen!!!
Å, vad kul! Jag tycker att “min” by på landet är betydligt mer social än mitt boende i staden. Byn har massor aktiviteter hela sommarhalvåret och jag vet att det händer mycket även på vintern, då jag inte är på plats (pubar i hembygdsgården, kurser, revy och sånguppträdanden t ex). Om jag vore singel skulle jag antagligen bo mycket mer på landet. Som det är nu vill jag ju träffa min asfaltsberoende J också! Han är förresten helt fantastisk på att hitta på modhistorier a la morden i midsummer om vår by (det är från en sådan namnet “Fröken Dill” kom till, men det är en helt annan historia…).
Själv har jag inga kafédrömmar. En nära kompis tog sabbatsår från sitt jobb ett år och drev kafé så nu vet jag hur jobbigt det är!
Faktiskt är jag väldigt nöjd med att inte jobba med mat och dryck, utan bara kunna njuta av detta som en väldigt passionerad hobby.
Hälsar fröken Dill
jag har varken barn eller man ,men tänker mycket på meningen med livet.verkar underbart avstressande befinna sig i engelsk deckar-miljö. vacker omnejd tycks det…då det regnar brukar jag och min syster/typ granne sippa på whisky och kolla på morse eller midsommer :)
Fröken Dill: Njut på!
Sara: Hade gärna också sippat, inte whisky men lite konjak. Kanske kommer vi att utnyttja puben bättre när barnen blivit större. Fast då måste man ju hålla sig nykter och skjutsa dem kors och tvärs. Landsbygdens förbannelse ;-)
Anna! jag föredrar också hellre konjak,men köper sällan.min syster däremot,hon är en riktig gourmand.skåpen dignar av snask och stilig exotisk förpackningsdesign…
Själv “övar” jag mig tycka det ÄR “lustfyllt” laga mat med hjälp av denna blogg.(egentligen tycker jag matlagning är riktigt tråkigt.går hellre till gymet,springer,dansar eller yogar) upptäckte denna blogg pga Alf. gillade dansa då han hade klubb på 2:35
Sara, du kan ju tycka att mat är lustfylld utan att laga den. Ät den! Är en riktigt sottig clubhopper nuförtiden, känns ungefär lika avlägset som om jag då det begav sig skulle fått höra att jag skulle blogga om matlagning på landet ;-)
tack.jo visst. försöker äta.men har man haft ätstörningar är det sannerligen inte lätt hantera all information i den djungel av moralpanik vi har i dag…där”matpåven” skuld/skam står och lurar bakom hörnet för att “skuldbelägga ” alla övertramp…
Ååååhhhh, jag har nästan levt i en sån där by…eller jag HAR det, men det var ändå inte riktigt på det viset. Men vi var många i samma ålder som bodde ute på landet inom en radie av några kilometer. Vi stödde lanthandeln in absurdum, vi hade vinprovningar, vårfester, spontanbad i nedlagt grustag, alla barn var allas barn, vi stöpte ljus, vi hade en underbar sommarfest med dansbana där glödlamporna i hörnen skruvades ur “för dom som ska hållas” och vi hade den idiotiska årliga grejen dricka-upp-julspriten dan FÖRE julafton så alla var bakis på julaftonen hos sina respektiva föräldrar och präktiga äldre syskon. Så förflöt några roliga år, sedan hände något. Folk separerade, flyttade, började plugga i Umeå och vi skingrades och liksom upplöstes i intet. När jag tänker tillbaka nu fattar jag inte hur vi orkade hålla på som vi gjorde. Meeen vi var 20 år yngre än nu och minnena bär jag som lysande juveler i hjärtat ännu.
Men en gammal dröm har jag hållit vid liv – jag skulle vilja ha en pub. Inget kärringaktigt café utan en pub. Med en liten men urgod pubmenu. Jag skulle stå bakom disken och torka glas med en rutig handduk. Låta stammisarna handla på krita någon gång. Tappa upp öl med kärlek och varsam hand. Fast jag kan inget om öl, jag dricker inte ens öl, men ändå…
Sorry, det här blev helt OT, men jag kunde inte hejda mig. Jag är hur avundsjuk som helst på er!
Klargörande: ehum, tiden flyger iväg, det var inte 20 år sen utan snarare 25 år sen eller något pytteår mer…
“För dom som ska hållas” betyder “för dom som ska hångla” :-)
Vi var bra sugna på att besöka caféet i söndags men då barnens förra förskola hade 20-årsjubileum med clownbesök, så hann vi inte med. Dina bakverk ser smaskiga ut och jag provade i veckan ditt tips om hur man öppnar en kokosnöt och det var ju lätt och kul! Jag gjorde så fina kokosstrimlor men barnen ratade dem när det var brunt på så de fick bli helvita istället. Lika gott men inte lika “snajsigt”!
Sara: Det kan vara bökigt att ha ett komplicerat förhållande till mat.Blir du stressad av matlagning kanske du bara ska “äta på” och fördjupa dig i ngt som känns mindre skuldbelastat men som gör dig glad :-)
Hazelnut: Tack för att du gläntade på dörren, det låter som fina minnen du har. Vår by har mycket kollektiva projekt och påminner en del om det du berättar. Fast någon hög hångelfaktor är det förstås inte… tur det, kanske.
Givetvis kan man välja i hur hög grad man vill vara aktiv. Men jag upplevde en häftig grej med det när vi flyttade från stan, och det var att allas insats “räknades”. Det tycker jag om. Sedan gillar jag att alla säger “hej” också.
Carina: Äsch, det kommer andra söndagar… Kul att du provade kokostricket, barn har ofta en lite annan estetik: brun kant går bort
Oj vad trevligt det låter! Hur präktigt som helst och idylliskt ;-) och kanske dags för lite spänning :-) Nej jag skojar bara, måste vara jättemysigt med gemenskapen i er lilla by!
Låter fantastiskt! Uppväxt i en by så kan jag längta efter sånt här. Ibland. Jättefina bilder.
tack för tipset Anna! jo. jag försöker att inte trigga min inre höna pöna :)
Tack Pia! Det finns nog anledningar till varför vårt fotbollslag aldrig vinner några turneringar ;-)
Anna: När det blir för präktigt sticker jag till Köpenhamn (eller varför inte Barcelona?) Nä, skämt åsido är alla här ute lite för egna för att vara puttenuttigt helylle, så jag trivs bra som det är.
Wow, vilken grej! :-D Roligt att titta in här hos dig, vad fint du har i ditt skånska skafferi. Jag kommer tillbaka, var så säker.
Tina, du är varmt välkommen. Grattis än en gång till nomineringen!