I höst kommer jag och Johan producera ett nyhetsbrev för Hötorgshallen. Tills prenumerationsanmälningen kommer upp på nätet kan ni gå med i Facebook-gruppen. Den är inte en del av mitt uppdrag utan ett fritidsprojekt.
Vårt nya uppdrag kommer alltså att innebära att jag till viss del är avlönad av Hötorgshallen. Detta är ett av flera kommersiella uppdrag jag kommer att ta under hösten. Tyvärr är det stört omöjligt att försörja sig på att arbeta enbart redaktionellt som matskribent. Sedan jag började skriva om mat för fjorton år sedan har arvodena sjunkit drastiskt. Dessutom finns det knappt plats i media för nördiga, välresearchade artiklar och arbeten längre. Och det är sådant jag vill syssla med. Därför blir det mer konsultande i framtiden.
I mitt uppdrag för Hötorgshallen ingår absolut inte att skriva om dem eller dess produkter här på Matälskaren eller någon annanstans på Taffel.se. Ingen kan betala sig in här, varken direkt eller indirekt. Utom på plats som tydligt är märkt som annonsutrymme. Men det skulle ju vara konstigt om jag slutade tuta i luren för ett av mina favoritställen i stan. Så räkna med att jag fortsätter att tipsa om skojiga saker från Hötorgshallen. Jag kommer säkerligen skriva kritiska saker också.
Jag tror på att man ska vara öppen med sina uppdragsgivare. Från och med idag så kommer jag därför att lista mina uppdragsgivare här till höger. På så vis kan ni själva avgöra min trovärdighet när jag rekommenderar olika produkter/inköpsställen.
Andra matskribenter väljer att ha företag och organisationer som uppdragsgivare utan att uppge det. Obundenhet och öppenhet har ersatts av något som redaktörerna kallar “trovärdighet”. Jag tycker att det är ett obehagligt ord. Det innebär att matskribenter samtidigt som de skriver redaktionellt i lönndom skapar recept för produkter och skriver advertorials (betalda artiklar på redaktionell plats). Jag tycker att det är fel väg att gå. Jag tycker att läsarna har rätt att veta vem som betalar min hyra.
Jag tror att det här är en debatt som borde föras bredare, inte minst av Journalistförbundet.
Kommentarer
15 svar till ”Hötorgshallen på Fejan”
Numera finns det ofta krav i vetenskapliga artiklar på att man skall deklarera eventuella intressekonflikter – och har man inte det så skriver man “Conflict of Interest: none declared”
Det är ett trovärdighetsproblem som är svårt att hantera. Det gäller, precis som du skriver, att vara öppen och tydlig med vem man skriver för. Det är som med vilket varumärke som helst egentligen – det handlar om tillit och trovärdighet.
För det första jag är avundsjuk över att jag inte längre bor i Stockholm och inte längre har tilgång till hötorget.
Men tillbaka till ämnet, för egen del har jag inga bekymmer med att någon skriver material bara det anges tydligt. Det är inte alla som gör det, många har en flytande gräns. Jag läste nyligen en disclaimer som inte var en disclaimer om att en skribent bara skulle skriva om de grejer h*n hade positiva saker att säga om men lämna resten. En annan har varit så ambitiös att h*n har listat vad i hennes hushåll som är privat, från böcker och porslin till smågrejer. Och så vad som hon har fått tillskickat och att saker över visst varuvärde som inte används återsänds. Det är en trixig liten myrstig att gå på, men som sagt, för min del räcker det om det framgår att jag har gått de här varorna av företag x. Sedan om det innebär att företag x automatiskt förväntar sig en positiv recension, det är väl företagets problem.
Jag är en sådan liten bloggare att jag skriver om sånt jag köper själv och gillar eller ogillar.
Hasse: Jag vänder mig just mot begreppet trovärdighet. Det har nämligen kommit att stå för upplevd trovärdighet och inte faktisk obundenhet eller pålitlighet.
Jag hade haft högre trovärdighet om jag inte hade uppgivit att jag haft andra uppdragsgivare. Jag väljer nu bort en del av trovärdigheten till förmån för öppenhet. Jag hoppas att mina läsare har vett att uppskatta det ;-) Det är ett experiment helt enkelt.
Jag tycker väldigt illa om smygandet med uppdragsgivare som pågår i min bransch.
Kurt: Ja, i en bra värld borde det finnas en sådan deklaration på alla journalister och skribenter. Jag anser att man kanske borde skilja på skribenter och journalister.
Hallå Lisa,
Jag tycker förstås att det är toppen att du skriver om detta!
Förstår bara inte riktigt detta med trovärdighet, “trovärdighet” och upplevd trovärdighet. Eller rättare sagt, jag förstår nog på ett ungefär men det vore intressant om du har lust att utveckla det. Du vill ju själv att läsarna ska bedöma din trovärdighet, samtidigt som du tar avstånd från begreppet. Och så skriver du att redaktörerna talar om “trovärdighet”. Deras egnas publikationers, eller frilansmedarbetarnas – i vilket sammanhang? Problemet är ju, tycker jag, att redaktörer sällan talar om intressekonflikterna, utan det verkar mer vara “don’t ask, don’t tell”.
Jag ifrågasätter inget av det du skriver, det är mer att jag ju är besatt av detta ämne och gärna vill läsa mer… så utveckla gärna!
Det jag undrar om är nog detta:
“Jag hade haft högre trovärdighet om jag inte hade uppgivit att jag haft andra uppdragsgivare.”
Says who?
Gunilla: Hmm, kanske ska byta ut det där första “trovärdighet”. Haha! Klantigt av mig! Jo, redaktörerna vill att skribenterna ska vara trovärdiga utåt och därför hålla tyst med kommersiella uppdragsgivare utåt. Samtidigt (som du ju också vet) betalar de så löjligt låga arvoden och räknar med att man har andra uppdragsgivare som betalar bättre. “Vi ser det här som en plattform för dig” säger en redaktionschef för en av de större tidningarna. (Jag som i min enfald trodde det var ett jobb.)
Det hela blir lite som Tage Danielssons berömda monolog om sanning och sannolikhet.
Det jobbigaste är inte att jag fått så dåligt betalt, för jag har verkligen haft det roligt. Det värsta är att man får ständiga påhopp och gliringar för att man lever något slags lyxliv. Jag och en av Sveriges mest kända skribenter satt och skrattade så att vi kiknade åt varandras arvoden. Vi hade båda trott att den andra levt ett liv i lyx.
Annina Rabe blev för en tid sedan utnämnd till en av landets bäst betalda skribenter av en oinsatt bloggare. Hennes arvoden är lika patetiska som mina. Jag får inte särskilt bra betalt av Hötorgshallen, men jag vill bara ta uppdrag som känns vettiga.
Haha, det är komiskt det där med att även initierade frilansar (i det här fallet du!) tror att andra frilansar får bra betalt…
Det är ju lätt att tro att det är en själv det är fel på, att man är en dålig förhandlare eller har uselt marknadsvärde eller nå’t. Men se’n inser man att det är ungefär lika illa för de flesta.
Vad gäller redaktörerna – det kanske är annorlunda med mattidningsredaktörer, möjligen är de mer medvetna om sina medarbetares alternativa och mer kommersiella försörjningsmöjligheter i branschen. Vad vet jag?! Om man som skribent vill göra karriär som konsult av något slag, så blir det ju följdriktigt att krönikörsuppdrag på redaktionell plats är just “plattformar”, d v s marknadsföring för mer lönande uppdrag. Och det är ju hemskt att redaktörerna tycker att det ska vara så för alla frilansmedarbetare, att de inte argumenterar internt för att det ligger i redaktionens intresse att stödja fria och oberoende skribenter. (Istället säger de i efterhand, i de få fall någon intressekonflikt uppmärksammas, att de givetvis inte kan ta ansvar för vad frilansar pysslar med. Men det kan de ju visst, bara att reglera i kontrakt eller ha tydliga regler för vad som gäller – och så givetvis betala ordentligt, så att frilansskribenten inte behöver snegla åt andra uppdrag för att klara räkningarna.)
Min erfarenhet är att redaktörer dock sällan verkar ha tänkt ordentligt på sambanden, eller på en frilansmedarbetares utgifter för att göra de jobb de köper. “Vi trodde att du ändå skulle dit” brukade exempelvis många säga på den tiden jag fortfarande försökte få åtminstone lite kompensation för mina resekostnader. Jag vet tidningar som officiellt skryter med att de minsann betalar alla sina resor själv – men som köper in frilansmaterial trots att de måste begripa att jobbet görs genom att frilansen flygs någonstans, på bekostnad av dem som har intresse av publicitet i de tidningarna.
Lisa skriver ju att arvodena för artiklar legat stilla sedan början av 90-talet. Möjligen är det en sanning med modifikation, men jag kan ändå inte låta bli att rekommendera Flammans intervju med Jan Myrdal:
http://www.flamman.se/inrikes.php?id=5515
Han skriver om hur han 1962 fick 10 000 kronor av någon tidning (?) för att åka omkring i Indien och göra reportage. Flammans intervjuare uppskattar att det motsvarar 100 000 kronor idag (jag har ej kontrollerat detta). Inte så många redaktioner, inte svenska i alla fall, skulle betala det till någon frilans… I bästa fall skulle man få 10 000 kronor för en ganska rejäl text. En ganska dålig arvodesutveckling på 46 år, med andra ord, även om det givetvis inte var så då att alla hade Jan Myrdals villkor.
Jag tror att det här är en debatt som borde föras bredare, inte minst av Tidningsutgivarna.
Vad kul!
Det behövs verkligen så grymt duktiga kommunikationer som dig till alternativ till Sveriges livsmedelskedjor.
Jag tycker det skulle vara jättekul om du började skriva om Hötorgshallen mer här på bloggen, men om du är rädd för att du ska bli anklagad för att göra smygreklam för dem, så kan går det ju alltid att starta Hötorgshallsbloggen t ex.
Återigen, jättekul!
Mvh Martin
Gunilla: Ja, men jag insåg att tillochmed jag vägrar inse att andra har lika dåligt betalt. Men jag är jättenöjd med att konsulta mer, jag har fantastiskt roliga uppdrag för bra uppdragsgivare. Jag har varit skribent i 14 år … Dags att ändar inriktning.
Martin: Det vore kriminellt av mig att undanhålla läsarna ljuvligheterna på Hötorgshallen.
Var beskriver du din konsultverksamhet och dina tjänster närmare? *kan eventuellt ha några användbara affärskontakter kvar*
Så fort kontrakt är skrivna/avtal ingångna kommer det att läggas ut till höger med länkar.
Mats Bergstrand skriver idag i DN Debatt om Newsmill och hur texter ska skrivas gratis i somliga plattformar:
“Professionella nyhetsjournalister ersätts med färgstarka celebriteter. Utvecklingen utgör ett hot mot den representativa demokratin, hävdar Andrew Keen, författare till “The Cult of the Amateur” i tidskriften Prospect.”
Man kan hålla med eller inte, men läsa mer här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2828&a=825811
Se även sågningar här:
http://hemligamorsan.wordpress.com/2008/09/09/bonniers-vs-bonniers